Arbetsgivarna i Almega vill sänka industriavtalet

2017-08-24 00:00 Calle von Scheele  

Industriavtalet överlever inte särskilt länge till, om man får tro Almega. Under avtalets 20-åriga era har tjänsteföretagen hela tiden satsat på lokal lönebildning. – Vi måste diskutera vad som ska komma efter industriavtalet. För det måste komma någonting, säger Stefan Koskinen på Almega.

Inom Almega finns grupper av tjänsteföretag som är utsatta för internationell konkurrens. De har bjudits in till gruppen av arbetsgivare som står bakom industriavtalet - men hela tiden tackat nej. Almega har inte velat låsta fast sig vid den centralt reglerade normeringen av löneökningarna.

Men Svenskt Näringsliv har bestämt sig för den vägen och ansvarar för samordningen av arbetsgivarförbunden i avtalsrörelserna. Almega har ingått i samordningen och utåt hållit god min, men internt är strategin decentraliserad lönebildning.

Industriavtalet har tjänat oss väl, konstaterar Stefan Koskinen, förbundsdirektör på Almega, innan han vänder det ryggen och förklarar att ingen modell varar för evigt.

– Vi vet att vi måste gå över till en ny modell, anpassad till en ny värld med mycket mer decentraliserad löne­bildning. Bara den som är oerhört konservativt lagd kan tro att industriavtalet ska vara kvar om 20 år.

Industrins arbetsgivare skulle inte ha något emot att den konkurrensutsatta delen av Almega ansluter sig till industriavtalet och blir en del av den gruppering som sätter märket i avtalsrörelserna. Men att skicka en ny inbjudan är ingen idé.

– Jag är övertygad om att det skulle bli nej igen. Vi ska inte lägga kraft på att gå in i grupperingen bakom industriavtalet, utan på att utveckla vad som ska komma sen i en alltmer globaliserad och digitaliserad värld, säger Stefan Koskinen.

Han menar att industrins normering tillhör en förhandlingsmodell för gårdagen, men inte för framtiden.

– Svagheten i modellen är att den är centraliserande och normerande när vi går mot en värld som är alltmer globaliserad, differentierad och divergerad. Vi måste diskutera vad som kommer efter industriavtalet, för det måste komma någonting.

I Europa finns en tydlig trend. Lönerna sätts ute på företagen. Storbritannien, Nederländerna och Danmark är exempel där trenden är tydlig, enligt Koskinen.

– Det är vad vi verkar för i Almega.

En starkt centraliserad lönebildning ger god kontroll av löneökningarna, konstaterar Koskinen. Men en starkt decentraliserad lönebildning ger samma goda kontroll.

– Nöten som vi måste knäcka är hur vi gör den övergången utan att det blir kaos på arbetsmarknaden.

I 20 år har den svenska förhandlingsmodellen byggt på industrins normerande roll. Regering och riksdag har legitimerat den genom instruktionerna till Medlingsinstitutet, som i sina medlingar inte får medverka till avtal utanför normen.

Almegas förre vd Jonas Milton var med när nuvarande ordning växte fram i en tid med höga löneökningar som urholkades av hög inflation. Svenskt Näringsliv ville på den tiden lämna de centrala förhandlingarna och satsa på decentraliserad lönebildning. Arbetsgivarna valde mellan att fullfölja den vägen och nedväxling av löneökningstakten.

– Vi diskuterade konfliktsystemet och fredspliktsreglerna väldigt mycket. Många inom arbetsgivarleden var rädda för att ytterligare decentralisering skulle innebära för många konflikter. Den obalans som då fanns i konfliktreglerna finns fortfarande, säger han.

Även på Jonas Miltons tid, han slutade 2015, var Almega kritiskt till industriavtalet.

– För helhetens skull ställde vi ändå upp på industriavtalet i den interna samverkan inom Svenskt Näringsliv.

Men att gå så långt som att delta i grupperingen bakom industriavtalet var inget för Almega.

– Efter diskussioner i styrelsen sa vi nej. Vi hade drivit kravet på decentraliserad lönebildning väldigt hårt. Om vi skulle ha hoppat in i gruppen hade vi cementerat ordningen med en väldigt stark normering. Det skulle ha försvårat möjligheterna att ytterligare decentralisera lönebildning, berättar Jonas Milton.

Stefan Koskinen lyfter fram hur Almega under de senaste 20 åren med industriavtalet ändå konsekvent satsat på decentraliserad lönebildning och förklarar att det syns i deras kollektivavtal.

– Vi har nog inte kvar en enda individgaranti i våra avtal. Bara med Unionen hade vi tidigare 22 avtal med individgarantier. För 20 år sedan hade vi inga sifferlösa avtal. I dag blir de allt vanligare för varje avtalsrörelse på tjänstemannasidan.

Om man ska lyckas med att ta bort individgarantier och övergå till siffer­lösa avtal måste lönesättningen utvecklas på de enskilda företagen, betonar Koskinen.

– Annars blir det pannkaka, hot om strejk och återgång. Det har vi varit med om. Därför är vi väldigt nog­granna med uppföljningar tillsammans med våra motparter när vi jobbar med de decentraliserade löne­avtalen.

Han betonar också att det inte finns något tvång för hela branscher eller enskilda företag att gå över till sifferlöst, utan var och en måste genomföra förändringen i sin takt.

Stefan Koskinen ser ingen risk i att tappa kontrollen över lönebildningen på en arbetsmarknad med avtal utan siffror. Han hänvisar till färska kartläggningar från Ratio och Arbetsmarknadsekonomiska rådet och drar några siffror.

På sifferlösa områden blir löneökningarna mellan 1 och 3,5 procent i företagen, beroende på hur produktiviteten utvecklas och hur medarbetarna bidrar till den. Ändå brukar varje område sammantaget landa kring märkets 2 procent.

Är ett normerande märke nödvändigt för de sifferlösa avtalen?

– Nej, även om vi inte skulle ha en normering enligt industriavtalet antar jag att industrins parter tecknar avtalen först. Andra skulle nog inte vilja ta täten. I sådana fall skulle arbetsgivarna försöka lägga sig så lågt att de inte gjorde bort sig och facken kräva så mycket att ingen arbetsgivare skulle skriva på.

Även Fackförbund utreder alternativ

Facken i 6F – Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och Seko – har beslutat att utreda en ny lönemodell. De är missnöjda över industrins normering av löne­ökningarna. I en debattartikel i Svenska Dagbladet, maj 2017, presenterade förbunden skälen:

Teknikföretagen hotade i avtalsrörelsen att säga upp industriavtalet om IF Metall tog konflikt på låglönesatsningen. 6F tar hotet på allvar och vill förbereda sig på en framtid utan avtalet.

Tjänstemännen har varit vinnare under industriavtalets 20-åriga period och stärkt sin köpkraft dubbelt så mycket i kronor räknat som arbetarna.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är stora. Arbets­givarnas motvilja mot låglönesatsningar leder till att klyftorna ökar.

6F har länge kritiserat modellen med industrins normerande roll, eftersom den cementerar löneskillnader och förbunden saknar in­flytande över hur lönenivån blir för deras medlemmar.

”När man framför kritik mot något bör man också ha ett svar på vad som är alternativet. Vi har i dagsläget inget konkret svar på vad som är alternativet till nuvarande lönebildningsmodell”, förklarade förbunden när de motiverade varför de tar fram en ny modell.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna