DO:s kritik av Högsta domstolen är obegriplig

2014-09-24 23:00  
DO:s kritik efter en tvist om diskriminering i HD är felaktig, skriver debattörerna. Foto: Sofia Tanaka/TT-Bild

DEBATT. Diskrimineringsombudsmannen driver få ärenden rättsligt. DO valde dessutom ett mindre lyckat pilotfall och är sedan besviken över utgången i Högsta domstolen, skriver professor Eva Schömer och doktorand Lena Svenaeus, som här berättar om tiotusenkronorsfrågan i HD.

(Uppdaterad) Etthundratusen kronor i diskrimineringsersättning, det krävde DO att Stockholms läns landsting skulle betala, sedan en kvinna som ville få barn med sin fru anmält Liljeholmens vårdcentral för diskriminering på grund av sexuell läggning. Tvisten har nu avgjorts av Högsta domstolen som bestämde att skälig ersättning är 10 000 kr. Hovrätten hade dömt ut för högt belopp, 30 000 kr, men eftersom endast DO och inte landstinget överklagat hovrättens dom kunde ersättningen inte justeras nedåt. Inte heller kunde landstinget få ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätt och hovrätt.

Samma dag, den 26 juni 2014, avgjordes en tvist mellan transportföretaget Veolia och DO. En busschaufför hade i en ordväxling med två passagerare uppmanat dem att ”åka hem till talibanlandet” och kallat dem idioter eftersom de inte förstod vad han sa. DO hade yrkat  100 000 kr i diskrimineringsersättning. HD dömde ut 25 000 kr till var och en av de drabbade och tog viss hänsyn till att Veolias ledning bett om ursäkt, gett chauffören en skriftlig varning och kallat samtliga chaufförer till arbetsplatsmöten för att klargöra att det var absolut förbjudet att trakassera eller på annat sätt diskriminera passagerare. DO fick betala Veolias rättegångskostnader i HD.

Domen i Liljeholmenmålet var inte enhällig. Två ledamöter, däribland referenten, ansåg att det som påtalats av DO inte var någon diskriminering.  Av majoritetens domskäl kan utläsas viss tveksamhet om inte också 10 000 kr är för mycket men eftersom det bör finnas en viss lägsta nivå på en diskrimineringsersättning ansågs 10 000 kr vara ett lämpligt schablonbelopp. Det ger också, menar HD, viss ledning för utomrättsliga uppgörelser när det handlar om lindriga förseelser. I sådana fall kan en uppriktigt menad ursäkt i anslutning till det inträffade vara ett alternativ till ersättning i pengar.

DO uttrycker sin besvikelse i ett pressmeddelande. ”Fortsatt låga belopp vid diskriminering”, skriver hon och menar att HD har sanktionerat domstolarnas praxis med låga diskrimineringsersättningar. DO ska nu utreda ”om svensk rätt i och med HD:s domar verkligen kan sägas leva upp till EU-rättens krav på effektiva och avskräckande sanktioner”.

Kommentaren är obegriplig. HD yttrar sig överhuvudtaget inte om nivån på ersättning som andra domstolar dömt ut i diskrimineringsmål. Däremot ger man noggranna anvisningar om hur diskrimineringsersättningen ska bestämmas i olika situationer och beskriver utförligt vilka faktorer som ska tillmätas betydelse för ersättningsnivån. Bedömningen ska ske i två steg. Först bestäms vad man kallar en upprättelseersättning och sedan ett s.k. preventionspåslag. Detta ger utrymme för domstolarna att döma ut mycket höga skadestånd vid allvarliga brott mot diskrimineringslagen. Det innebär inte alls att skadeståndslagens nivåer ska vara normerande, skriver HD. Tvärtom ska preventionspåslaget normalt medföra en dubblering av den ideella del som bör utgå för själva kränkningen. Särskilda förhållanden kan motivera en justering av preventionspåslaget, framför allt uppåt och endast undantagsvis nedåt.

 HD betonar också att diskrimineringens allvar, sett ur den kränktes perspektiv, i princip ska bestämmas efter en objektiverad bedömning. I dessa dagar då det gått inflation i att påstå sig vara kränkt av det ena eller andra är detta ett viktigt påpekande. Att HD betonar att de värderingar som finns i samhället ska ha betydelse för bedömningen är också positivt.

Är domen på 10 000 kr i diskrimineringsersättning ett dråpslag för EU-rättens princip om kännbara sanktioner, vilket DO tycks mena? Inte alls! Utgången förklaras av att DO, för att testa skadeståndsnivån i den nya lagen, valt att processa om en händelse där ett bifall till den yrkade ersättningen på 100 000 kr skulle ha framstått som rent myndighetsmissbruk. DO skrev i sin stämningsansökan att vårdcentralen gjort sig skyldig till ”en allvarlig kränkning av den grundläggande rätten till vård på lika villkor” och att man tagit ”ovidkommande hänsyn till anmälarens sexuella läggning”. Efter att ha läst domen får man emellertid en annan syn på den läkare och barnmorska som av DO utmålats som grava lagöverträdare. Låt oss se närmare på vad som hände.

En fredag i februari 2009 kommer det ett samtal till tidsbeställningen på Liljeholmens vårdcentral. En kvinna, vi kan kalla henne Eva, berättar att hon och hennes fru vill ha barn genom insemination. Hon vill beställa tid för den undersökning som är första steget i en fertilitetsutredning. Den barnmorska som tar emot samtalet upplyser om att vårdcentralen tillämpar rutinen att i frågor om fertilitet hänvisa lesbiska par till Södersjukhusets specialistenhet SÖSAM, som har en gynekologisk HBT-mottagning. Man anser nämligen att SÖSAM kan ge ett mer kompetent omhändertagande än vårdcentralens gynekologer. På SÖSAM finns tider reserverade för den typ av undersökning som Eva efterfrågar och det är en kvarts gångväg mellan Liljeholmens vårdcentral och Södersjukhuset. Eva känner sig kränkt, klagar omgående per e-mail till verksamhetschefen och skickar samma fredag in en anmälan till DO om diskriminering på grund av sexuell läggning.

På tisdagen ringer en av vårdcentralens läkare upp Eva. Han förklarar en gång till varför Eva hänvisats till Södersjukhuset. Samtalet slutar med att läkaren säger att Eva är välkommen till vårdcentralen. För att hon ska slippa stå i telefonkö kommer en barnmorska att ringa upp och erbjuda tid. Så sker också.

Rent principiellt är det oacceptabelt att människor särbehandlas utan sakliga skäl för detta. Det vi emellertid finner anmärkningsvärt är de kriterier som DO tillämpar för vilka ärenden som ska drivas rättsligt. Trots att dessa kriterier är mycket allmänt hållna och i praktiken ger DO fria händer att välja och vraka bland de många anmälningarna är det svårt att hitta något som motiverar att Liljeholmenmålet ska drivas ända upp till Högsta domstolen. Är det ett allvarligt samhällsproblem att det tar två vardagar att få tid på vårdcentralen när det erbjudits ett fullgott och rentav bättre alternativ? Finns en bakgrund bestående i många anmäler att vårdcentralerna i landet inte vill ge vård åt lesbiska kvinnor? Svaret torde i bägge fallen vara nej.

I DOs kläder skulle vi hoppa jämfota av glädje över att mindre lyckade val av pilotfall ändå resulterat i så bra domar. Vi skulle åberopa HDs uttalanden i nästa mål i Arbetsdomstolen där sanktionen vid diskriminering hittills legat nära nivån i LAS-målen och sannolikt bör höjas. Men framför allt skulle vi med kritiskt öga granska den egna myndighetens ärendehantering.

Enligt årsredovisningen 2013 inkom detta år 1 827 anmälningar. Talan väcktes i tolv ärenden. Det ingicks sju förlikningar, tre före och fyra efter stämning. På DO fattas beslut om att driva ärenden rättsligt innan man på allvar diskuterat möjligheterna till förlikning. Vi anser att ordningen bör vara den motsatta. Med 100 miljoner i anslag och ett hundratal anställda borde mycket mer kunna göras för att hjälpa dem som gör anmälan till DO om diskriminering.

 

Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Linnéuniversitetet, och doktorand Lena Svenaeus, JämO 1994-2000, doktorand i rättssociologi, Lunds universitet.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer