Experterna: Märket blir lägre än inflationen

2022-08-17 16:29 Leif Holmkvist  

AVTALSRÖRELSEN. En reallönesänkning på 5 procent i år bäddar för ett märke högre än det förra, men lägre än inflationen. Det tror experterna, som varnar för politisk klåfingrighet och valfläsk om kompensation.

Nu drar avtalsrörelsen i gång på allvar. Och världen verkar göra allt för att stöka till den.

– Inflation, krig, pandemi, komponentbrist, ränteoro, råvarupriser, elpriser, kompetensbrist…

Lotta Sterns eländeslista är lång. Hon har forskat sig till en professorstitel i sociologi bland annat genom studier av den svenska modellen och är sedan i fjol vd för forskningsinstitutet Ratio, men låter snarare som en diplomat.

– Många omvärldsfaktorer introducerar ett ovanligt mått av osäkerhet som parterna ska hantera.

Så preciserar hon dilemmat för dem som ska sätta märket.

– Den uppenbara risken med att sätta märket för högt är att svensk konkurrenskraft försämras. Sätts det för lågt uppfattar facken lönekuvertet för tunt i relation till företagens resultat och då undermineras märket och den svenska modellen. Det är svårt för båda parter och jag avundas dem inte.

Att de flesta aktörer på arbetsmarknaden har slutit upp bakom det nya huvudavtalet är bra, men ger också viss osäkerhet, anser Lotta Stern.

– Vi har ännu inte sett vilka kostnadsökningar reformerna medför i företagen. Och vi har LO-förbund som inte undertecknat det.

Parterna ska nu för första gången på 25 år sätta märket i en utpräglad inflationsekonomi, men Lotta Stern hoppas och tror att de klarar det.

– Parterna har lärt sig av historien från 1970-talet och förbunden i den konkurrensutsatta sektorn fattar situationen. Märket har hög legitimitet och jag tror att de har styrkan i sig att göra upp.

Hon tror också att parterna kan parera osäkerheten om vart inflationen tar vägen de närmsta åren.

– Avtalsförhandlingar kostar på, därför vill de se långa avtal. Jag tror att de kan klura ut några listiga skrivningar som båda parter kan känna sig trygga med och som tillgodoser bådas önskemål om flexibilitet.

Hoten mot den svenska avtalsmodellen kommer utifrån och det kan få parterna att kroka arm, hoppas Lotta Stern.

– De har enade stått upp mot EU.s minimilöner och nu hotas ekonomin av externa faktorer. Det har sällan varit så mycket ”svenska-modellen-kramande” som de senaste åren. Svårt blir det att enas, men det är väl bättre att omvärldsfaktorer stökar till det än motparten.

Men ett litet uns av tvivel smyger sig ändå in i Ratiochefens optimism.

– Det krävs centralt samordnade parter och vi har sett exempel på LO-fack som hoppat av. Man kan inte ta för givet att alla ställer upp. Ofta resulterar det i låglönesatsningar som LO-förbunden kan enas kring. Arbetsgivarna får då problem med en sammanpressad lönestruktur som bidrar till kompetensbrist när företagen inte kan erbjuda höga löner. Det nya huvudavtalets omställningsreform kan lindra kompetensbristen.

Hon vill inte se att politikerna lägger sig i lönebildningen.

– När politiker sticker fingrarna i maskinen stör de processen. Det är ett elände med valfläsk som underminerar parternas mandat. Jag önskar att politikerna vore lika principfasta som parterna och sade ”lönerna är inget som vi har med att göra”.

Anders Kjellberg har mångåriga studier av den svenska arbetsmarknadsmodellen bakom sig. Han är professor i sociologi vid Lunds universitet och vågar sig på att höfta var märket landar.

– Jag tror på lönehöjningar högre än tidigare år, men lägre än prisökningarna.

I praktiken en för löntagarna svårsmält reallönesänkning.

– Ja, och det blir en svår pedagogisk uppgift för facken att förklara varför det är nödvändigt.

Han förklarar sedan hur de bör resonera och tar Byggnads, som tidigt vädrat kompensationskrav, som exempel.

– Om avtalen blir för höga kommer Riksbanken att höja räntan extra för att dämpa löneinflationen. Då minskar byggandet ytterligare och ännu fler byggjobbare blir arbetslösa. Det kan få byggfacken att tänka sig för en extra gång. Inom industrin har vi då konjunkturen vänt neråt sett exempel på att många är beredda att gå ner något i lön för att rädda jobben. Det kan underlätta för facken att få acceptans för en reallönesänkning.

Märket tillbaka i tiden

År Nivå, i procent Längd, i månader
2004                  7,3 36
2007 10,2 36
2010 2,6 18
2011 3,9* 18*
2013 6,8 36
2016 2,2 12
2017 6,5 36
2020 5,4 29

* olika avtalslängder med årstakt på 2,6 procent

Samma logik kan tillämpas på andra sektorer, i vart fall inom den konkurrensutsatta sektorn. Anders Kjellberg vill lägga till en kategori.

– Förbund med sifferlösa avtal, till exempel Vårdförbundet, riskerar att få mindre än märket om Sverige går in i en lågkonjunktur.

Anders Kjellberg pekar också på att orsakerna till obalanserna på marknaderna ligger bortom parternas kontroll.

– Grundorsakerna ligger inte i Sverige, det är inte facken som drivit upp priserna. Parterna är än så länge eniga om att man ska vara återhållsamma. Svenskt Näringsliv är starkt samordnade, men risken för sprickor ligger inom LO. Sedan är det också fråga om att få acceptans hos grupper som vill ändra sina relativlöner, till exempel sjuksköterskor, poliser, lärare och militärer.

Han funderar på statens möjligheter att underlätta en svår avtalsrörelse.

– En skattereform av något slag är ju tänkbar beroende på valutgången. Skattesänkning som gynnar lågavlönade skulle ge bättre acceptans för ett lägre avtal. Eller riktade stöd, till exempel tillfälligt höjda barnbidrag, kan ju tänkas om avtalsrörelsen kärvar väldigt.

Allmänhetens missnöje med höjda priser får vi dagliga exempel på i medierna. Petter Hällberg, som är makroekonomisk analytiker på Medlingsinstitutet, ser det också.

– Hushållen har en pessimistisk syn på ekonomin. Reallönerna har dämpats i hela världen och i Sverige började det i november. Men företagen har fortfarande god orderingång och lönsamhet, även om den internationella konjunkturen börjat tappa fart.

När parterna börjar förhandla efter nyår väntas inflationen vara som högst.

– Slår prognoserna in toppar den då på grund av energipriserna, sedan klingar den av ganska snabbt under våren. Och centralbankernas räntehöjningar väntas minska inflationstrycket. Det svåra blir att bedöma reallöneutsikterna framåt, för just nu står den internationella konjunkturen och väger.

En lågkonjunktur får stort genomslag i ett exporttungt land som Sverige och det kan dämpa lönekraven.

– Om intäktsmöjligheterna minskar i företagen minskar också förutsättningarna för höjda löner. Å andra sidan har många arbetsgivare inte fyllt på med anställda efter covidkrisen och arbetskraftsbrist ger löntagarna ett bättre förhandlingsläge.

Men en svår avtalsrörelse lär inte chocka parterna, säger Petter Hällberg.

– De har talat i ett par decennier om en sådan här situation, då det handlar om att värna reallönerna utan att blåsa upp inflationen ytterligare.

Men i år blir löntagarnas plånböcker tunnare konstaterar Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid Institutet för näringslivsforskning.

– Det blir nog ett reallönefall på 4-5 procent, eftersom inflationen väntas landa på 7-8 procent.

Arbetskraften

Personer 15-74 år              7 512 000
Ingår i arbetskraften  5 547 000
Ej i arbetskraften, studerande, pensionärer m. fl. 1 965 000
Sysselsatta       5 059 000
Arbetslösa        489 000
Anställda           4 559 000
Företagare       500 000

 

Han tror ändå att facken kommer att vara återhållsamma.

– Som det ser ut så här långt, ja. De verkar acceptera att de inte kan kompensera sig för externa faktorer. Och de styrs av de negativa erfarenheterna från 1970- och 1980-talet. Men goda intentioner är en sak, sedan gäller det att hantera det tryck på löneökningar som kan komma från medlemmarna.

Lars Calmfors påpekar att lönsamheten i näringslivet ligger på en högre nivå än normalt även om det finns stora skillnader mellan branscher och att brist på kvalificerad arbetskraft kan öka löneglidningen.

– Det är rimligt att räkna med att märket kommer att sättas något högre än förra gången. Det är inget problem, jag tycker att märket landat för lågt på senare år. Men väldigt mycket av inflationen beror på hur kriget i Ukraina går, vad som händer med gasimporten till EU och hur livsmedelspriserna utvecklas.

Om Lars Calmfors fått bestämma borde Riksbanken ha lagt inflationsmålet lite högre än dagens 2 procent och nämner siffran 3 procent.

– Målet är ju bara något man höftat till utan ordentlig teoretisk underbyggnad. Med något högre inflation skulle det bli lättare att motverka djupa lågkonjunkturer.

Lars Calmfors ser även en finanspolitisk risk eftersom det är valår.

– Vallöften om expansiv finanspolitik skapar osäkerhet. Om finanspolitiken eldar på inflationen kommer Riksbanken bara att tvingas höja räntan ytterligare.

Två biljoner i potten

2 175 miljarder kronor, nästan två statsbudgetar. Så mycket kostar våra löner årligen. En procent i ökning är närmare 22 miljarder eller fem tusenlappar för varje anställd.

Om du tycker att förhandlarna verkar småaktiga när de kan strida om en tiondels procent, alltså en ynka promille, i slutskedet av en nattmangling – räkna på saken.

Promillen handlar ändå om 2 175 miljoner kronor eller en femhundring för varje anställd.

Ett särskilt tungt ansvar vilar på de 13 partsorganisationer inom den konkurrensutsatta sektorn som sätter märket: bakom Industriavtalet står åtta arbetsgivarorganisationer och fem fackförbund:

Grafiska Företagen, IKEM (Innovations- och kemiindustrierna), Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Gröna Arbetsgivare, Teknikföretagen, TEKO (textil- och modeföretagen) och TMF (trä- och möbelföretagen) samt fackförbunden GS (skogs-, trä- och grafisk bransch), Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen.

Industriavtalets parter ansvarar för 57 branschavtal som omfattar cirka en halv miljon löntagare. Märket blir styrande för 450 avtal för 2,2 miljoner anställda med en lönekostnad på cirka 1 300 miljarder kronor. Om märket sätts vid 3 procent per år ökar arbetskostnaden med 39 miljarder om året.

Det finns cirka 50 fackförbund och ungefär lika många arbetsgivarorganisationer som förväntas anpassa sina arbetskraftskostnader till den standard märket satt.

Kollektivavtalen

Det finns 644 kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. De omfattar 3,75 miljoner anställda och avgör lönen för 90 procent av alla anställda.

450 avtal för 2,2 miljoner anställda löper ut under 2023, de flesta den 31 mars då industrin parter ska sätta märket, ett mindre antal vid andra datum.

31 avtal för cirka 150 000 anställda löper ut i år, till exempel Transportföretagens avtal med Svensk Pilotförening, som ledde till den uppmärksammade strejken på SAS.

Avtalen för de anställda i kommuner och regioner löper i regel ut först våren 2024.

 

Tidtabellen

Under våren har parterna haft enskilda konferenser och rådslag för att diskutera den kommande avtalsrörelsen.

Augusti och september: LO och IF Metall behandlar motioner till sina respektive kongresser i slutet av november, många av dem har bäring på avtalsrörelsen.

25 oktober: LO:s representantskap väntas besluta om samordningen. Samma dag publiceras Konjunkturinstitutets barometer med prognoser för den svenska ekonomin.

26 oktober: Medlingsinstitutet har konferens om de samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsrörelsen.

November: Fackförbunden har avtalsråd och fastställer branschspecifika krav, arbetsgivarna diskutera motsvarande frågor.

December, vecka 51: Parterna ”byter julklappar”, alltså växlar sina avtalskrav.

1 januari 2023: Avtalsförhandlingarna inleds formellt.

1 mars 2023: Opartisk ordförande, OpO, inträder.

31 mars 2023: De första avtalen löper ut och en uppgörelse förväntas vara klar.

 

Leif Holmkvist

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer