Ge arbetsgivare stöd med det psykosociala

2014-09-23 12:59  
Det räcker inte att kritisera arbetsgivare för bristande arbete med psykosocial arbetsmiljö, skriver debattören. I stället måste en debatt till stånd om hur bland annat sjukvården kan hjälpa till. Foto: Cultura Creative (RF) / Alamy

DEBATT. Debatten om arbetsgivarens ansvar för den psykosociala arbetsmiljön fokuserar på fel saker. Ett nytänkande krävs för att få arbetet med psyko­sociala arbetsmiljöfrågor att fungera i praktiken, skriver advokat Robert Nylinder.

I svallvågorna efter det så kallade Krokom-målet har arbetsgivarens ansvar och skyldigheter diskuterats flitigt. Martin Wästfelt på Unionen kommenterade bland annat domen genom att säga: ”Det här visar att arbetsgivare har samma ansvar när de ser missförhållanden på det psykosociala området som när de ser att det saknas skyddsutrustning på en maskin.”

Han har naturligtvis helt rätt i sak. Även i det stora flertalet andra kommentarer som kom i samband med domen poängterades just det viktiga i att det nu blev klarlagt att arbetsgivaren har ett stort ansvar för den psykosociala miljön på arbets­platsen. Jag kan som sagt inte annat än hålla med i sak, men menar att man i större utsträckning borde diskutera hur arbetsgivarna ska kunna ta sitt ansvar.

De flesta av oss har eller har haft någon kollega eller bekant som på ett märkligt sätt alltid lyckas hamna i problem på sin arbetsplats eller i kontakter med människor. Ofta ligger problemen och pyr under en längre tid innan de kulminerar. Konflikter med kollegor eller chefer, men även hög sjukfrånvaro, försämrade arbetsprestationer eller förändrat personligt beteende kan vara tecken på att någon inte mår bra.

Många gånger slutar sådana situationer med att anställningen avslutas, utan att man kom så långt att man började titta på orsaken till problemen. Man skrapar på ytan och konstaterar att problemen finns och sker ingen förändring eller förbättring, föreligger oftast saklig grund för uppsägning förr eller senare.

Min uppfattning är att man inte löser något av de problem som jag försökt beskriva ovan genom att peka finger åt arbetsgivarna. Det hjälper inte att veta vad man ska göra om det man kan göra inte är tillräckligt. Skärpt lagstiftning och ytterligare föreskrifter hjälper inte.

Enligt paragraf ett A i arbetsmiljölagens tredje kapitel ska arbetsgivare och arbetstagare samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren ska också systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten så att arbetsmiljön upp­fyller kraven på en god arbetsmiljö.

Särskilt intressant ur psykosocialt perspektiv är andra stycket i paragraf tre som säger att arbetsgivaren ska anpassa arbetsförhållandena utifrån en arbet­stagares särskilda förutsättningar för arbetet. Så länge det handlar om att anpassa den fysiska miljön, bygga bort buller, förbättra belysning eller förbättra skyddet på en maskin är det sällan några problem.

Däremot är situationen näst intill hopplös när det gäller att hjälpa medarbetare där problemen inte är av fysisk art. Idag finns det exempelvis en allmän medvetenhet om att så kallade bokstavs­kombinationer (adhd, add eller liknande) inte hindrar människor från att utbilda sig, arbeta och fungera i samhället. Däremot tar sig dessa kombinationer uttryck på olika sätt, vilket ibland skapar missförstånd i samarbetet med kollegor eller omgivning eller svårigheter att så att säga få ihop tillvaron fullt ut.

Jag kan ta ett exempel. Jag träffade nyligen en företagare som berättade om en medarbetare som inte fungerade på arbets­platsen. Papper hamnade på hög och både kollegor och den anställde upplevde att han aldrig fick något ur händerna. Det gjorde att andra kollegor fick ta ett större ansvar och ledde till irritation och sämre stämning. Den anställde mådde allt sämre, kände ångest och press från kollegor och chefer och blev till slut sjukskriven.

Den anställde berättade själv för sin chef att han hade läst en bok om olika typer av funktionshinder och han tyckte sig känna igen just den typen av problem som han hade på jobbet. Arbetsgivaren och arbetstagaren försökte tillsammans och var för sig att hitta lösningar. Försäkringskassan och företagshälsan kopplades in. Lär dig prioritera, sa den ena läkaren. En annan läkare skrev ut medicin mot den anställdes sömnsvårigheter men hittade inget annat fel.

Efter mer än ett års kamp hade varken den anställde eller hans arbetsgivare lyckats få någon hjälp av övriga aktörer i arbetsmiljö och rehabiliteringskedjan. Varje gång frågan om till exempel adhd eller add kom på tal upplevde de att ingen tog det på allvar. Detta är inte något unikt eller extremt exempel utan jag har kommit i kontakt med fler arbetsgivare som på allvar har velat hjälpa anställda som mår dåligt eller som inte fungerar på arbetsplatsen.

Tyvärr har alla sådana försökt stupat på att övriga aktörer i arbetsmiljö och rehabiliteringskedjan har saknat intresse för eller kunskap om att gå utanför ramarna för att hjälpa till. När inte standardlösningarna har hjälpt så har man många gånger nått fram till vägs ände och den anställde har fått sägas upp.

Jag efterlyser en debatt om hur man kan hjälpa arbetsgivare att på ett effektivt sätt ta tag i olika psykosociala problem på arbetsplatsen. Sjukvård, försäkringskassa och övriga aktörer måste börja tänka lite mer kreativt och hjälpa arbetsgivarna att hjälpa sina medarbetare och skapa en bra psykosocial arbetsmiljö. Dagens arbetsmiljö och rehabiliteringskedja är inte anpassad för att på allvar ta tag i och lösa de svåra fallen.

Robert Nylinder, advokat, Maqs law firm, Malmö

Vill du debattera arbetsrätt?

Mejla ditt debattförslag till redaktionen@lag-avtal.se

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna