Käbblade i 16 timmar fast partierna var överens

2017-01-26 00:00 Calle von Scheele  

”Sverige kommer icke mer att bli detsamma från och med den dag då denna lag har trätt i kraft.”Förväntningarna på medbestämmandelagen, mbl, var enorma när statsminister Olof Palme på kvällen den 2 juni 1976 debatterade lagförslaget i riksdagen.

Sommardagen var kall. Termo­metern orkade inte över 15 grader. Olof Palme lämnade riksdagen en stund vid middagstid för att ta emot Guinea-Bissaus president Luis Cabral när han landade på Arlanda. Därför missade statsministern några av parti­ledarnas inlägg i den nära 16 timmar långa riksdagsdebatten om mbl.

När han framåt kvällen den 2 juni 1970 äntrade talarstolen sökte han konfrontation, med sikte inställt på Moderaternas partiledare Gösta Bohman.

”Herr Bohman talar om metall­arbetaren som skulle sova dåligt om natten om han fick något att säga till om när det gäller företagens utveckling och planering. Av omtanke om arbetarnas nattsömn vill man tydligen på denna punkt ha kvar § 32-systemet”, sade Olof Palme enligt riksdagsprotokollet.

Han syftade på paragrafen i dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningens, SAF:s, stadgar som sa att arbetsgivarna hade rätt att fritt leda och fördela arbetet samt anta och avskeda arbetare.

Statsministern visste att den nya lagen skulle godkännas av riksdagen. Enigheten kring huvuddragen i lagstiftningen var stor. Men Palme var en erfaren politiker som försökte dra en skarp gräns mellan arbetar­rörelsen och borgerligheten.

Folkpartiet framställde sig som en föregångare i arbetslivets demokratisering, vilket retade socialdemokraterna. Centern försäkrade att partiet stod bakom reformen, men ville tillsammans med Moderaterna ha justeringar för småföretagen.

”Folkpartiet har en benägenhet att stundom vilja framställa sig som den egentliga initiativtagaren till arbetslivets demokratisering i ett något utpräglat behov av självhävdelse” löd en giftig replik av Palme, men han berömde senare samma parti för att stödja regeringens proposition.

Det var en debatt värdig lokalerna. På 1970-talet huserade riksdagen i Kulturhuset i väntan på att ombyggnaden av Riksdagshuset. Teatersalongen användes som provisorisk plenisal, en passande inramning när partiledarna släppte loss de vassaste replikerna och mothuggen.

När Moderatledaren Gösta Bohman tog upp Palmes kastade handske underströk han först enigheten i reformarbetet. Till 90 procent stödde partiet regeringens proposition.

Sedan kallade han påståendet om metallarbetaren för ett falskt citat.

”Detta har jag naturligtvis aldrig någonsin sagt!”

Palme svarade med att läsa innantill ur en intervju med Gösta Bohman i Aftonbladet där han spekulerade i dålig nattsömn för arbetare.

”När jag gjorde mitt uttalande syftade jag på att det för en svetsare måste vara mycket besvärligt att just i den egenskapen och med den bakgrunden fatta beslut om och ta ansvar för den långsiktiga investeringsverksamheten”, försvarade sig Bohman.

Ett decennium med debatt om demokratiseringen av arbetslivet före­gick riksdagens beslut om mbl. Diskussionerna hade under åren böljat fram och tillbaka, skriver professor Anders Kjellberg i Från industriell demo­krati till medbestämmande.

Vid två tidigare tillfällen lades skarpa förslag om de anställdas inflytande. Vid det andra tillfället slöt LO och SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) avtal om företagsnämnder.

Under 1960-talet ville LO fortsätta gå avtalsvägen och förespråkade samråd före beslut.

Men frågan om lagstiftning blev brännande när medierna uppmärksammade en rad stora företagsnedläggningar som skett utan samråd. Och riktigt brännhet 1969 när Metalls ordförande Åke Nilsson i ett kongresstal sa att förhandlingsvägen är synnerligen smal och knappast framkomlig.

I riksdagsdebatten vill folkparti­ledaren Per Ahlmark inte låta arbetarrörelsen ta åt sig hela äran. Han konstaterade att partiets ungdomsförbund redan i början av 1960-talet krävde representation för arbetare och tjänstemän i företagens styrelser: ”Det blev ett fasligt liv. LO och SAF tävlade om att fördöma våra tankar.”

Även Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin framhöll hur hans parti sedan 1960-talet drivit frågan om utbyggd företagsdemokrati. Partiet anslöt sig till propositionen därför att den i allt väsentligt överensstämde med Centerns partiprogram.

Men partiet drev tillsammans med Moderaterna att småföretagare skulle kunna komma överens direkt med sina anställda när det saknades fackliga representanter på arbetsplatsen.

”Det är självklart att de anställda och företagarna skall kunna fatta beslut, om de är ense”, sa Thorbjörn Fälldin.

Vänsterledaren Lars Werner var den enda som väsentligt avvek från enigheten och ville se en annorlunda lagstiftning.

”Utgångspunkten när det gäller verklig ekonomisk demokrati och före­tagsdemokrati måste vara att man ska avskaffa kapitalägarnas äganderätt”, dundrade Werner i talarstolen.

Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, krävde bland annat obegränsad förhandlingsrätt för facken. Strejk skulle vara ett tillåtet påtryckningsmedel i förhandlingarna.

I den ombyggda teatersalongen hade de båda riksdagsblocken exakt lika många ledamöter, 175 var. Perioden 1973 - 1976 kallades lotteririksdagen. Enligt grundlagen skulle talmannen låta lotten avgöra när omröstningen slutade oavgjort.

Även när mbl stod på dagordningen måste lotten plockas fram. I sju delfrågor var de röda och blå blocken jämstarka utan att någon ville flytta på sig. I sex fall vann den borgerliga sidan denna kväll. Den hetaste av dessa frågor gällde skadeståndet vid vild strejk.

Sedan 1928 hade den varit maximalt 200 kronor. Enligt propositionen skulle gränsen behållas, men de borgerliga partierna avskaffade begränsningen med lottens hjälp. Skadeståndet skulle nu kunna sättas fritt, men med måtta.

Det dröjde bara något år så hade Arbetsdomstolen satt praxis vid den gamla gränsen 200 kronor, men det är egentligen en annan historia än den om denna onsdagskväll då mbl föddes.

Tuta-och-kör-paragrafen

”11 § Innan arbets­givare beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbets­tagar­orga­nisation i för­hållande till vilken han är bunden av kollektivavtal.

Detsamma skall iakttagas innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första stycket.”

Lagarnas årtionde

1970-talet var de arbetsrätts­liga lagarnas årtionde. Bland annat följande lagar beslutade riksdagen om:

1 juni 1971: Anställningsskydd för vissa arbetstagare.

1 juni 1971: Lagen om vissa åtgärder för att främja sysselsättningen av äldre arbets­tagare på den öppna arbetsmarknaden.

11 dec 1973: Lag om anställningsskydd (Las).

30 maj 1974: Facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.

30 maj 1974: Lag om rättegång i arbetstvister.

13 dec 1974: Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

1 juni 1976: Lag om styrelse­representation för anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar.

2 juni 1976: Lag om medbestämmande i arbets­livet.

Mbl ersatte lagen om medling i arbetstvister från 1920, lagen om kollektivavtal från 1928 och lagen om förenings- och förhandlingsrätt från 1936.

Källa: Riksdagsan­förande av Olof Palme.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer