Kamp till varje pris

<p>I juni 2002 togs ett strategiskt viktigt beslut under SAC:s kongress: Organisationen skulle ha färre anställda och mer egenaktiviteter.</p> <p>Det ser Anna-Klara Bratt som startskottet för de senaste årens utveckling, där den militanta falangen blivit tongivande. Hon upplever att det blivit lägre i tak.</p> <p>- Tidigare hade vi haft den antimilitanta rörelsen parallellt med den stridbara. Det fanns också en gammal industriarbetarstam som helt frankt är mindre i dag. </p> <p>Trots att hon själv tillhör den antimilitanta falangen fördömer hon inte de hårdare stridsåtgärderna. Nödvändigheten av dem bör bedömas från fall till fall. Hon ser dem delvis som en slags whistleblowers. Att samhället får de aktivister det förtjänar. Om de övriga facken reagerat starkare mot försämringarna på arbetsmarknaden, kanske utrymmet för åtgärderna inte hade funnits.</p> <p>- Desperationen ökar när den yttersta vänstern lämnas ensam med viktiga samhällsfrågor. Jag känner igen det här från antirasismområdet. I tider när antirasismen varit svag i samhället, har militansen från frihetliga grupper ökat, säger hon. </p> <p>Syndikalisterna hämtar nu inspiration från sina stridsåtgärder på 1930-talet i kampen för sina medlemmar med strejker, direktaktion och blockader. </p> <p>När SAC bildades 1910 var det av en stark minoritet som bröt sig ur LO efter nederlagen i storstrejken. Minoriteteten ansåg att den skrala utdelningen berodde på att LO agerat alltför försiktigt genom sin anknytning till den allt mer parlamentariskt inriktade socialdemokratin. Kollektivavtalet och fredsplikten förkastades helt av gruppen, som inte köpte överenskommelsen om att arbetsgivaren skulle ha rätt att leda och fördela arbetet.</p> <p>- Man ville ha en ständig kraftmätning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetarna skulle förstå att den enda kraften låg i deras gemensamma styrka, säger Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola. </p> <p>Rörelsen blev stark bland skogsarbetare, stenarbetare, järnvägare och gruvarbetare. Under första världskriget och mellankrigstiden var målet att bli det nya, mer radikala LO - fast utan kopplingen till socialdemokraterna. </p> <p>Lokala samorganisationer, LS, skulle samla alla arbetare på en ort och olika yrkesfederationer skapas. Under mellankrigstiden var syndikalisterna militanta och aktivistiska, men samtidigt hårda kritiker till den kommunistiska rörelsen. </p> <p>- Syndikalisterna var emot diktatur och statlig, auktoritär makt, säger Håkan Blomqvist. </p> <p>De kallade sig frihetliga och tryckte på demokratin inom sin organisation. Medlemmarna skulle rösta om organisationens åtgärder. </p> <p>Från andra världskrigets slut och framåt avradikaliserades Syndikalisterna och började ta ställning till fler politiska frågor än bara dem som rörde den fackliga, ekonomiska kampen. </p> <p>Syndikalisterna var både ideologiskpolitiska och radikala. Håkan Blomqvist konstaterar att SAC även i dag är väldigt radikalt, men nu koncentrerar sig organisationen på den ekonomiska kampen igen, efter en utflykt på några decennier till de mer politiska frågorna. </p> <p>På 1970 och 1980-talen blev Syndikalisterna stora profiler inom den radikala feminismen, miljöfrågorna, internationellt arbete och antirasismrörelsen. </p> <p>- Det skapade en stor klyfta mellan den radikala intellektuella gruppen och de strikt fackliga, som upplevde att verksamheten kommit för långt ifrån arbetsplatserna, säger Håkan Blomqvist.</p> <p>För runt fem år sedan återuppväckte Syndikalisterna den radikalare, fackliga profilen igen. Den här gången kombineras den med frågan om de papperslösa. </p> <p>En utveckling som skett på bekostnad av att utrymmet för de andra frågorna krympt tycker en del. </p> <p>- Som gammal syndikalist saknar jag delar av verksamheten som gjorde att jag engagerade mig från början, säger Anna-Klara Bratt.</p> <p>Martin Nilsson, bland annat chefredaktör för Arbetaren på 1990-talet, är inte heller kritisk mot de militanta stridsåtgärderna. Men han lämnade nyligen organisationen efter över 30 år. Han anser att det inte längre är möjligt för vanliga medlemmar att få rätt mot centralorganisationen på Sveavägen.</p> <p>- SAC:s signum var bland annat att organisationen var genuint demokratiskt styrd av medlemmarna. Jag tycker inte att det är så längre. De senaste åren har det blivit allt värre. Nu förekommer allt: riggade omröstningar, censur i medlemstidningen och uteslutningar av dem med avvikande uppfattningar. Flera av mina gamla vänner har också lämnat av samma anledning, säger han.</p>