Kostsamt studiestöd ifrågasätts av experter

2021-09-20 16:45 Calle von Scheele  

NYA LAS. Det nya omställningsstödet välkomnas av PTK. Men reformerna är kostsamma och forskare ifrågasätter om just detta är de mest ändamålsenliga åtgärderna.

En statlig miljardsatsning ska balansera försvagningarna i Las. Huvuddelen av reformmiljarderna går till omställningsstudiestöd, men några hundra miljoner satsas också på den offentliga omställningsorganisationen för löntagare på arbetsplatser utan kollektivavtal som i dag inte har tillgång till något trygghetsråd.

Den stora delen i reformpaketet är studiestödet vid omställning. I ett års tid ska arbetstagare kunna studera med 80 procent av lönen, men man måste ha jobbat i åtta år för att vara kvalificerad till förmånen.

Studierna kan pågå längre tid än ett år, men då måste individen finansiera fortsättning på andra sätt. Tjänstemän inom PTK har det väl förspänt och får kompletterande stöd av trygghetsrådet TRR. Det statliga studiestödet täcker löner upp till 25 600 kronor, men PTK-förbundens medlemmar kan få hjälp med studiefinansieringen upp till månadslöner på 68 000 kronor via TRR.

För den som har fyllt 40 år har TRR särskilda studiemedel som kan sättas in år två.

– Utfyllnaden kan ha avgörande betydelse för om man har möjlighet att ta tjänstledigt. Det statliga studiestödet är ett väldigt framsteg, men är ändå inte tillräckligt högt för många tjänstemän som är mitt i livet. Därför är kompletteringen så viktig, säger Martin Wästfelt, förhandlingschef i PTK och Unionen, till Lag & Avtal.

Bland experter får omställningspaketet både ris och ros. De ifrågasätter om systemet riktar sig till rätt grupper när samhället måste hushålla med sina resurser. Systemet riskerar också att bli dyrt med sina generösa och generella villkor. Det är osäkert om det stimulerar till studier i de grupper som mest behöver utbildning och om det lockar till studier till bristyrken.

– I grunden är alla initiativ för att stärka kompetensutveckling och omställning i arbetslivet positiva, men sedan kan man diskutera avvägningen, säger professor Jonas Olofsson vid Malmö universitet.

När parterna sluter omställningsavtal riktar de sig till grupper som redan finns på arbetsmarknaden och är etablerade där.

– Men med begränsade resurser måste man fråga sig vilka satsningar som ska göras. De stora utmaningarna är kopplade till grupper som har en betydligt svagare ställning på arbetsmarknaden och som kanske inte alls är etablerade där.

Dit hör personer med ofullständig gymnasieutbildning, med utländsk härkomst och många yngre, enligt professor Olofsson. Dessa ska fångas upp av arbetsmarknadspolitiken. Politikernas uppgift är att göra en övergripande välfärdspolitisk avvägning och den kan bli problematisk när de är låsta till parternas Las-paket.

– Arbetsmarknadsutbildning har en tydligare fördelningspolitisk profil i den meningen att den riktar sig till personer som står utanför arbetsmarknaden eller är arbetslösa. Arbetsmarknadspolitiken har försvagats, samtidigt som den stora utmaningen i samhället är de större insatser som behöver göras mot dessa grupper, konstaterar Jonas Olofsson.

Frågan är ändå om satsningen på studier kan uppväga ett försvagat anställningsskydd.

– Jag kan inte hänvisa till några studier som tittat på frågan. Generellt sett ger kompetensutveckling positiva effekter och ökar möjligheterna för individen att vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden och få jobb.

På Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, i Uppsala har docent Anna Sjögren granskat omställningsstudiestödet. Hon framhåller att det finns teoretiska argument för statligt stöd till studier som ger generella kunskaper och höjer arbetstagarnas kompetens i sitt yrke eller som är omskolning till yrken som efterfrågas.

Men frågan är om statens stora satsning på omställningsstudiestödet är riktat mot rätt grupper i samhället. Studiestödet kostar statskassan 7,5 miljarder kronor om året och innebär en 25-procentig höjning i statsbudgeten av de statliga studiemedlen, resonerar docent Anna Sjögren.

– Det är en väldigt stor satsning. Det kan finnas motiv till satsningar i de delar som stöder personer med risk för arbetslöshet och är i behov av omskolning, och att framför allt rikta stödet mot utbildningar till bristyrken i välfärdssektorn och på andra områden.

Samtidigt finns andra grupper som också skulle behöva bättre ekonomiska förutsättningar, till exempel höjt lånetak. Många unga har i dag svårt att klara sig ekonomiskt under studietiden på grund av höga boendekostnader.

– Om studiestödet skulle ökas förutsättningslöst är frågan var dessa 25 procent bäst gör nytta, säger Anna Sjögren.

Den grupp som kommer att kunna få del av omställningsstudiestödet är väl etablerad på arbetsmarknaden. Bland dem finns individer som skulle få ett mycket bra ekonomiskt utfall av fortsatta studier och mycket bättre förutsättningar på arbetsmarknaden.

– För dem skulle det vara privatekonomiskt lönsamt att låna till studier. Då är det problematiskt att de också får del av den höga bidragsdelen. Det kanske är onödigt generöst.

En grupp som är mer naturligt att stödja är de personer som löper stor risk för arbetslöshet om de inte ges möjlighet till vidareutbildning.

– Där är argumenten starkare för att stimulera till utbildning om man gör en samhällsekonomisk kalkyl. Alternativet kan annars vara att samhället får utgifter för arbetslöshetsersättning, säger Anna Sjögren.

Ett annat problem är att det generösa studiestödet kan leda till kompetensbrist om systemet lockar personer till vidareutbildning även om deras nuvarande kompetens är efterfrågad på arbetsmarknaden.

– På kort sikt kan arbetsgivare bli av med arbetstagare för att de är tjänstlediga för studier och sedan går vidare. På lång sikt kan luckorna fyllas med andra som skaffar sig den kompetensen, men det uppstår en del frågeställningar just för att det här stödet är generöst och kan gå till individer som varken riskerar arbetslöshet eller har ett faktiskt behov av kompetensutveckling, säger Anna Sjögren.

En annan del av Las-uppgörelsen är den offentliga omställningsorganisationen för dem som arbetar i företag utan kollektivavtal. Verksamheten ska begränsas till grundläggande rådgivning och vägledning.

– Det är rimligt att en större del av arbetsmarknaden täcks av denna typ av omställningsmöjligheter, att det finns någon form av organisatorisk lösning även för dem som saknar kollektivavtal, säger professor Anders Forslund på IFAU.

Å andra sidan minskar detta drivkraften att faktiskt teckna kollektivavtal, enligt professor Forslund.

– En av poängerna med att teckna kollektivavtal är att de innehåller tjänster som bara arbetsgivare med avtal kommer åt. Nu öppnas möjligheten för arbetsgivare som inte har kollektivavtal att komma åt en sådan tjänst.

Anders Forslund är mycket frågande till att Kammarkollegiet får i uppdrag att sköta den offentliga omställningsorganisationen och inte Arbetsförmedlingen.

Ett av Forslunds argument är de kända svårigheterna med samordningen mellan trygghetsrådens tidiga insatser och Arbetsförmedlingens insatser när individen har blivit arbetslös.

– Detta har påpekats många gånger. Om Arbetsförmedlingen skulle bli ansvarig för den offentliga omställningen skulle det rimligen förbättra samordningen på en del av arbetsmarknaden.

Ett ytterligare skäl, enligt Forslund, är Arbetsförmedlingens förändrade roll. Den blir mer och mer en upphandlande myndighet.

– Mot den bakgrunden känns det naturligt att den även kan vara huvudansvarig för den här typen av upphandlingar, eftersom Arbetsförmedlingen redan har rätt besättning.

Den nya offentliga omställningsorganisationen ska endast ge grundläggande rådgivning. Frågan är hur mycket detta skiljer sig från det stöd som Arbetsförmedlingen kan ge.

– Det vet vi inte, men den grundläggande idén är att omställningsorganisationer kan sätta in åtgärder redan vid varsel och kunna hitta nya jobb innan de varslade blir arbetslösa.

Både Anders Forslund och Jonas Olofsson är förvånade över att staten också tänker betala tillbaka en del av företagens avgifter till trygghetsråden. Det sker av rättviseskäl. Staten kommer med detta system stå för alla grundläggande tjänster i både trygghetsråden och den offentliga omställningsorganisationen.

Kostnaden blir nära 3 miljarder kronor om året. Mot bakgrund av försvagningarna av arbetsmarknadspolitiken med nerdragningar av både organisation och antalet deltagare kallar professor Olofsson löftet om återbetalningen ”anmärkningsvärd”.

– Ja, det är lite paradoxalt att staten tar över en del av det finansiella ansvaret för trygghetsråden som arbetsgivaren tidigare helt har finansierat. Det är kanske något som inte hade behövts accepteras i det här läget.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer