Minimilöner: Norden provocerar

2020-08-25 00:00 Calle von Scheele  
Flera länder i Öst- och Centraleuropa ser Norden som en bromskloss för bättre arbets­villkor. En EU-reglering kan göra det som regeringarna inte gör, resonerar fackförbunden. På bilden demonstrationer i Budapest förra året mot den ungerska ­regeringens arbetsmarknadspolitik. Foto: Marton Monus

Utblick. Den svenska fackföreningsrörelsen får hård kritik från Öst- och Centraleuropa för att den försöker stoppa ett direktiv om minimilöner, men också för att den motsatt sig andra tvingande regleringar inom EU.

Fackförbund i låglöneländer i Öst- och Centraleuropa kämpar hårt för en reglering av minimilönerna på EU-nivå. Man efterlyser solidaritet från Sverige och hela Norden, och ser ett direktiv som ett viktigt verktyg för förbättringar bland de värst låg­avlönade arbetstagarna.

– Ni måste förstå att den europeiska fackföreningsrörelsen är större än de nordiska länderna, säger Barbara Surdykowska, seniorrådgivare i polska Solidaritet.

Hennes kollega Lucie Studničná, internationell sekreterare i den tjeckiska centralorganisationen ČMKOS, säger:

– Arbetstagarna i Öst- och Centraleuropa är i ett desperat behov av en reglering på europeisk nivå.

Balázs Bábel, internationell sekre­terare i det ungerska metallfacket Vasas, tonar ner förhoppningarna om ett direktiv.

– Våra förväntningar är inte höga, för vi vet att det finns en facklig opinion mot detta i vissa länder.

Polen, Tjeckien och Ungern har låga minimilöner, som ligger på omkring 5 000 kronor i månaden. Även om köpkraften hos arbetstagare med minimilön i länderna har ökat med mellan 44 och 66 procent på tio år har de svårt att klara nödvändiga utgifter på inkomsten.

I Polen och Tjeckien bestämde reger­ingarna ensidigt höjningens storlek förra året. I Ungern kom man officiellt överens om höjningen i trepartsöverläggningar, men facket är missnöjt med nivån. Bábel menar att regeringen i praktiken satte nivån och att det fackliga inflytandet var litet.

I polska Solidaritet är Barbara Surdykowska mycket glad över EU-kommissionens initiativ och dess proaktiva agerande i frågan. Hon är lika nöjd över Europafackets stöd till ett direktiv, som röstades igenom med över 80 procents majoritet.

Surdykowska förordar att sociala frågor regleras med bindande instrument inom EU och inte bara genom mjuka rekommendationer.

– Vi vill ha en balans mellan byggandet av den inre marknaden och den sociala standarden för medborgarna. Om vi bygger marknaden med bindande verktyg måste vi bygga den sociala pelaren på samma sätt.

Hon är väl inläst på det nordiska fackliga motståndet och kallar inställningen för kortsiktigt tänkt.

– Detta är något mycket bredare än frågan om minimilöner. Det handlar om att ge mer rättsligt mandat till EU på det sociala området, annars blir skapandet av unionen alltför koncentrerat till friheten att förmedla tjänster och den fria rörligheten. Någon form av balans måste finnas.

Av samma skäl, behovet av balans och bindande verktyg, är Barbara Surdykowska kritisk till att de nordiska facken stoppade ett europeiskt arbetstagarbegrepp.

Vem som är arbetstagare skulle defini­eras av EU i stället för varje medlemsstat för sig. Dessutom föreslogs direktivet innehålla några materiella minimivillkor som skulle gälla för alla arbetstagare i EU. Ett exempel var att en provanställning inte fick pågå längre än sex månader.

– Det berodde inte bara på att de nordiska facken blockerade frågan, utan också på att de nordiska regeringarna var emot regleringen, säger hon.

Mycket riktigt var både arbetsmarknadens parter och alla riksdagspartierna överens i Sverige.

En tredje fråga där de nordiska facken agerar stoppkloss gäller multi­nationella företag. Surdykowska vill se ett europeiskt ramverk för förhandlingar i transnationella företag, men Europafacket kan inte driva frågan om ett EU-direktiv.

– Den nordiska inställningen är verkligen skadlig, säger hon.

Från svensk sida handlar det om att inte släppa ifrån sig förhandlings­rätten, enligt LO.

Även för tjeckiska Lucie Studničná är ett bindande EU-direktiv ”mycket, mycket viktigt”. Hon känner att de skandinaviska fackliga kollegerna förstår deras behov, men ändå inte vill rubba på sin ståndpunkt.

– Vi måste komma tillbaka till den grundläggande solidariteten. Ni i Skandinavien är en del av Europa där många arbetstagare är orättvist underbetalda.

Med ett minimilönedirektiv skulle andra arbetsmarknadsproblem i ­Europa kunna lösas mycket lättare, hävdar Studničná.

Hon tar upp anklagelserna mot två svenska företag i landet, Nibe och Backer Elektro, för social dumpning av lönerna. Tjeckiska arbetare i dessa företag tjänade i genomsnitt 5 800 kronor i månaden, vilket bara är 500 kronor över minimilönen och 40 procent av vad en industriarbetare normalt tjänar.

Facket ČMKOS har nyligen strejkat på företagen.

– Om de svenska facken kunde lära sina arbetsgivare att uppträda utomlands på samma korrekta sätt som hemma skulle det vara en extrem god hjälp till oss.

De tjeckiska facken har ett fåtal avtalsuppgörelser som gäller hela sektorer. De flesta förhandlingar sker på företagsnivå, eftersom arbetsgivarna är synnerligen ovilliga att förhandla på andra nivåer.

– Om vi får en reglering av minimi­lönerna på europeisk nivå blir det ytter­ligare en press i den riktning som vi behöver, säger Lucie Studničná.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna