Svenska modellen kan köras över av EU:s maktpolitik

Ställda inför hotet om en tvingande reglering av minimi­löner på EU-nivå har svenska arbetsgivare och fack gått samman. Deras gemensamma motstånd mot ett direktiv som medlemsländerna måste genomföra i sina lagar har väckt internationell uppmärksamhet. Välkända dagstidningar som brittiska Financial Times och The Guardian och franska Le Mond har speglat den svenska enigheten.

Bakom idén om ett minimilöne­direktiv finns ett storpolitiskt spel, med rötterna i de tyska regeringsförhandlingarna 2018 när Merkel gick i koalition med socialdemokratiska SPD.

– Detta är ett beställningsverk. Utan ett löfte om minimilönedirektiv hade Ursula von den Leyen inte fått tillräckligt stöd i Europaparlamentet och hade då inte blivit vald till kommissionens ordförande. Dessutom är det inskrivet i den tyska regeringsöverenskommelsen att det ska införas ett ramverk på EU-nivå för minimilöner, säger Gabriella Sebardt, arbetsrättsjurist på Svenskt Näringslivs kontor i Bryssel.

De svenska parterna försvarar vår förhandlingsmodell. Till skillnad från de flesta andra EU-länder petar staten så lite som möjligt i arbetslivets villkor. Genom kollektivavtalsförhandlingarna sköter parterna regleringen av de flesta viktiga frågor, och detta förfarande omfattar även de lägsta lönerna på arbetsmarknaden.

I mitten av 1990-talet inför folkomröstningen och inträdet i EU fick Sverige garantier om att den svenska modellen på arbetsmarknaden med självreglering av villkoren skulle respekteras. EU-fördraget spelade en avgörande roll i garantin. Där förbjuds EU att lägga sig i medlemsländernas löneförhållanden.

Just detta fick vågskålen att väga över när LO analyserade för- och nack­delar med ett svenskt medlemskap och mynnade ut i ett stöd för Sveriges inträde i unionen. Men nu 25 år senare jobbar EU-kommissionen hårt för ett minimilönedirektiv som blir ett golv för lönesättningen i medlems­länderna.

– Detta är något utöver det vanliga och det allvarligaste hotet mot vår svenska modell sedan EU-inträdet. Jag är orolig, säger Therese Guovelin, förste vice ordförande i LO.

EU-kommissionens hårda satsning på frågan har inte bara sin grund i de tyska regeringsförhandlingarna för två år sedan. Ett verktyg för minimilöner som garanterar låginkomsttagarna en levnadsstandard på an­ständig nivå är en viktig symbolfråga. Det kan visa att EU också är med­borgarnas Europa.

Lärdomen av Storbritanniens Brexit-omröstning smärtar: i arbetarklassen och de som saknade arbete fanns den stora övervikten av Brexit-anhängare, alltså i den delen av befolkningen med sämst genomsnittlig privatekonomi.

– Europa behöver bry sig om det som människorna bryr sig om, som rättvisa och jämlikhet i alla ordets bemärkelser, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när hon presenterade sina kommissionärer för Europaparlamentet i november förra året och blev vald med endast nio rösters marginal.

Den svenska arbetsmarknadens parter har inte bara en tung uppförsbacke när de ska gå emot EU-kommissionen och tongivande EU-stater som Tyskland och Frankrike i sitt motstånd mot minimilöner. Inte heller hjälper det att 21 av de kvarvarande 27 medlemsländerna har lagstadgade minimilöner och frågan därmed skulle kunna ses som löst.

I framför allt Central- och Öst­europa är minimilönerna ofta så låga att man omöjligen kan överleva på dem. I flera länder, till exempel Ungern, ligger nivån på motsvarande 30 kronor i timmen. Där måste de flesta arbetstagare förhandla själva, efter­som bara en av fem arbetstagare kan luta sig mot ett kollektivavtal.

– En obligatorisk minimilön är mycket, mycket viktigt för oss, eftersom vi inte har makt att få anständiga löner på annat sätt, säger Balázs ­Bábel, internationell sekreterare i det ungerska metallfacket Vasas, till Lag & Avtal.

Fackförbund i Ungern, Tjeckien och Polen är kritiska till att den svenska och nordiska sidan försöker att stoppa ett direktiv. Europafacket ETUC är splittrat på grund av den nordiska inställningen.

Inom Europafacket finns en stor majoritet som välkomnar ett tvingande EU-direktiv om minimilöner. Det avspeglade sig också i det svar som Europafacket lämnade till EU-kommissionen i våras när den inledde en konsultation med den europeiska arbetsmarknadens parter.

Den stora majoriteten för ett direktiv lär också avspegla sig i ett andra svar när konsultationen fortsätter.

Trots att en mycket stor majoritet inom Europafacket står bakom linjen är de svenska fackförbunden kri­tiska till att Europafacket formulerat en ståndpunkt med stöd för tvingande direktiv.

– Ja, vi är ganska besvikna på ledningen. Vi har i Europafacket, sedan tidigare, kongressbeslut på att inte kräva direktiv om minimilöner, säger Therese Guovelin, LO.

På Europafackets kongress i maj förra året antogs ett handlingsprogram som tar upp frågan om minimi­löner och hur de ska höjas via förhandlingar eller fackliga krav mot staten på en hög miniminivå i de länder som har lagstiftning. Men i handlingsprogrammet finns inte ett ord om EU-direktiv.

– I vår värld lever man faktiskt efter kongressbesluten. Det tycker vi inte att ledningen för Europafacket har gjort.

Hon får stöd i sin kritik av TCO-ordföranden Therese Svanström:

– Vi har en samlad bedömning i LO, TCO och Saco om att det inte finns utrymme att förorda ett direktiv. Där­emot att jobba med frågan med en lön att leva på, det är en viktig fråga.

På arbetsgivarsidan är däremot enigheten hållfast. Dess organisation Business Europe motsätter sig starkt en EU-lagstiftning och understryker att lönesättning ska ligga på nationell nivå och det gäller även minimilöner.

Motståndet mot ett direktiv utgörs av nordiska fack i armkrok med de europeiska arbetsgivarna.

När de svenska parterna gemensamt försöker stoppa ett direktiv koncentrerar de sig på formaliafrågan, förbudet för EU att lägga sig i löne­förhållanden i medlemsländerna. EU-kommissionen rundar detta förbud i EU-fördragets artikel 153 och hävdar att direktivet inte handlar om löner utan om arbetsvillkor.

– Kommissionen saknar rättsligt mandat att behandla och besluta i frågan om minimilöner. Den bryter mot det grundläggande fördraget. När det gäller lönesättning, kollektivavtal och konflikträtten är det nationell kompetens, säger Therese Guovelin.

De svenska parterna har inte lugnats av kommissionens utfästelser om undantag för de länder som löser nivån på minimilönerna via kollektivavtal i stället för lagstiftning.

– Djävulen finns i detaljerna. Trots ett omfattande dokument har vi inte hittat några skrivningar om hur det ska gå till att ge en garanti, säger ­Therese Guovelin.

Inte ens möten med ansvarig kommissionär Nicolas Schmit har minskat oron i de svenska leden.

– Han gillar å ena sidan våra nordiska modeller och säger att EU-kommissionen inte vill störa vår ordning på något sätt. Å andra sidan visar inget av de dokument som de lämnar fram att de tänker ta sådan hänsyn, säger Gabriella Sebardt.

Samma inställning har Therese Svanström på TCO, vars jurister be­dömer att ett rättsligt hållbart undantag för Sverige och andra länder som reglerar de lägsta lönerna via avtal knappast är möjligt.

– När kommissionen säger att vi ska kunna fortsätta med vår avtals­modell litar vi inte på det. EU-domstolen kan pröva undantaget och den är en annan instans än den lagstiftande makten. Ingen kan förutse vad domstolen skulle kunna komma fram till, säger hon.

För den fackliga sidan spökar den tio år gamla Lavaldomen, som inskränkte fackens möjlighet att ta en konflikt med utländska företag som hade utstationerad arbetskraft i landet. EU-domstolen gjorde en annan tolkning av utstationeringsdirektivet än vad det svenska genomförandet innebar.

På arbetsgivarsidan ser man också en fara i domstolsprövningar och tror inte att EU-kommissionen förstår hur vår partsmodell fungerar.

– Våra erfarenheter av kommissionens arbete med bemanningsdirek­tivet och arbetsvillkorsdirektivet är att man inte förstår förutsättningarna i de nordiska länderna. Dessutom öppnar man för prövning av våra partsmodeller i EU-domstolen, säger Gabriella Sebardt på Svenskt Näringsliv.

Arbetsgivare och fack tänker med ”alla till buds stående politiska och rättsliga medel” försöka stoppa ett minimilönedirektiv. Ytterst handlar det om en prövning av direktivet i EU-domstolen utifrån om det strider mot EU-fördragets förbud att lägga sig i ländernas löneförhållanden.

Redan i januari hotade TCO-ord­föranden med en domstolsprövning om kommissionen lägger fram ett tvingande direktiv, men parterna kan inte själva vända sig till EU-dom­stolen. En stämningsansökan i denna fråga kan bara lämnas in av regeringen.

Vet ni om regeringen är beredda att stämma?

– Nej, det kan jag inte säga, men det är vad vi tycker att den borde göra om vi hamnar i ett sådant läge, säger Therese Svanström.

Coronapandemin har ändrat förutsättningarna i striden om minimi­lönerna. Med utslagna företag och stigande arbetslöshet runt om i ­Europa skulle man kunna förvänta sig en minskad entusiasm för höjda minimilöner.

I stället är det tvärt om. EU-kommissionen lyfter fram minimilönerna som en viktig del i återhämtningen.

Var sjätte arbetstagare i EU är lågavlönad och andelen har ökat. Fattig­dom bland dem som har arbete har också ökat. Många lågavlönade har drabbats hårt av krisen i corona­pandemins spår, särskilt de yngre, lågutbildade och de med osäkra ­anställningar, enligt EU-kommissionens bedömning.

– Ett överordnat mål är att varje ­arbetare inom EU har en rättvis minimi­lön som ger dem en dräglig levnadsstandard oavsett var de arbetar, säger Ursula von den Leyen i sitt handlingsprogram för EU.

Kommissionen beskriver ett flertal problem som den vill lösa genom sitt initiativ:

Man lyfter fram att många arbets­tagare inte tillräckligt skyddas av minimilönerna i dag. I 18 av länderna med lagstiftning är minimilönerna inte tillräckligt höga, enligt det mått som kommissionen och många andra vill använda (se faktaruta).

Det råder stora skillnader mellan medlemsstaterna i andelen lön­tagare med minimilön som har svårt att täcka sina utgifter med inkomsten. I 16 länder handlar det om en femtedel som inte klarar sig till nästa löne­utbetalning, i Grekland om hälften av dem med minimilön.

Kommissionen radar upp argument som talar för minimilöner utifrån utgångspunkten att fattigdom är ett problem inom EU. Några av dem:

* Minimilöner skyddar arbetstagare med låga löner och svag förhandlingsposition.

* De minskar fattigdomen bland låginkomsttagare.

* De stöder jämställdhet eftersom fler kvinnor än män har dem.

En höjning av minimilönerna med 10 procent minskar fattigdomen i nästan alla medlemsstater, visar en analys av EU-kommissionen.

Men den svenska forskaren Per Sedinger, vid Institutet för näringslivsforskning, ger en annan bild i en genom­gång av kunskapsläget om minimi­löner. Forskningen på området ger inte stöd för att de är ett effektivt instrument för fattigdomsbekämpning.

Ett skäl är att många av dem med lägst inkomster är arbetslösa och inte påverkas av höjda minimilöner. Ett annat skäl är att en betydande del av dem som arbetar med minimilön, främst ungdomar, finns i hushåll med relativt bra inkomster, enligt Sedingers genomgång.

Han har också jämfört utvecklingen av minimilönerna i elva nya medlemsländer från Central- och Östeuropa med utvecklingen i nio gamla medlemsländer. Han har räknat ut köpkraften för minimilönerna i varje land och visar i en kurva att den stigit kraftigt för de nya länderna. Fortsätter utvecklingen i samma takt är de ikapp 2028.

EU-kommissionen har också konstaterat att skillnaden i minimilönerna mellan olika länder har minskat avsevärt, men ser ett problem i att den fortfarande är betydande.

Per Skedinger varnar i sin rapport att regleringen av minimilöner på EU-nivå kan användas för protektionist­iska syften och till exempel vara ett sätt att minska lönekonkurrensen från nya medlemsstater i Östeuropa.

I det tyska avtalet för koalitions­regeringen finns sådana tecken. Regerings­partierna motiverar punkten med kraven på ett ramverk på Europa­nivå för minimilönerna med att kampen mot lönedumpning i ekonomiskt svagare länder i Europa ­skulle stärka välfärden och marknadsekonomin i Tyskland.

– EU-kommissionens initiativ om minimilönerna är ett rent politiskt spel, vilket gör det kämpigt. Oavsett hur tunga våra argument är driver de på frågan, säger Gabriella Sebardt på Svenskt Näringsliv.