Torbjörn Johansson: Om förbunden börjar tävla är krisen tillbaka

2016-11-24 00:00 Lena Gunnars  

MOT VÄGGEN. Efter att framgångsrikt ha förhandlat åt Byggnads plockades Torbjörn Johansson upp till LO-nivå. Där lyckades han ena förbunden och få till en samordning 2013. I förra årets avtals­rörelse misslyckades han.

Lag & Avtal träffar avtalssekreteraren i LO-borgen i Stockholm efter att LO fått till en samordning inför 2017 års avtalsrörelse.

Hur är det att vara avtalssekreterare när LO-samordningarna spricker?

– Det är oerhört frustrerande att behöva gå till LO:s representantskap och tala om att det bästa vi kan komma fram till är att rekommendera att alla ska förhandla var för sig. Det är att underkänna tron på kollektiv styrka. Man mår inte bra då. Det är bara att erkänna.

När du klev in i 2013 års avtalsrörelse lyckades du ena parterna, hösten 2015 blev det ett misslyckande. Den här gången gick det. Vad krävdes?

– 2011 sprack samordningen. Sedan lyckades vi med nyvald LO-ledning ena alla förbunden. Har man valt en ny ledning får man försöka ställa upp och inte fälla den första gången. Det var det som bidrog till att vi kom överens då. Men likväl, när vi kom fram till förra avtalsrörelsen lyckades vi ändå inte komma överens.

Varför inte?

– Vi har gemensamma mål och har kommit överens om ett antal stora riktlinjer, så det borde inte vara så svårt. Men vi har problem med att ena oss kring hur och i vilken takt vi ska vandra mot våra mål.

Nu säger ni att alla som tjänar under 24 000 kronor ska få en löneökning, men varför just 24 000? I förra avtalsrörelsen låg ju gränsen på 25 000 kronor.

– Sist hade vi brytpunkten per avtalsområde, nu har vi satt den på alla individer i stället. Ganska få avtalsområden har en genomsnittslön på 25 000 kronor – de som tjänar mer än det omfattades inte av låglönesatsningen. Med omtaget att sätta brytpunkten på 24 000 kronor per individ omfattar vi alla som tjänar så lågt i alla avtalsområden och alla kan vara med och bära. Samtliga avtal har ju någon som tjänar så lite. Det blir inga skarpa kontraster mellan vilka lågavlönade som får och inte får.

Men låglönesatsningen garanterar inte pengar till de lågavlönade, bara att de bidrar mer till potten, hur ser du på det?

– Det ligger i sakens natur att förbunden måste låta pengarna gå till de lågavlönade. Men LO kan aldrig lägga en sådan garanti. Varje förbund har sin egen lönepolitik. Transport har tarifflöner. Kommunal har individuella löner medan IF Metall har lokala facklubbar som lägger ut alla pengar. Vår utmaning ligger i att hitta en lösning som passar för alla våra förbund.

Finns det en risk att pengarna inte går till de lågavlönade?

– Det skulle vara mycket provocerande om man lägger de insamlade pengarna på de högavlönade. Då blir det nog svekdebatt i det egna förbundet.

Har inte samordningen spelat ut sin roll? Det gick ju ganska bra förra avtalsrörelsen ändå till slut.

– Tvärtom. Vi hade en turbulent period vilket möjliggjorde att rekommendationen från oss och Svenskt Näringsliv kom till om att alla skulle hålla sig till märkena, vilket var exceptionellt. LO och Svenskt Näringsliv har inte gjort något gemensamt löneutspel sedan 1980-talet. Vi är ett litet, exportberoende land. Om alla förbund börjar slåss och tävla är vi snart tillbaka i 1990-talskrisen igen. Den var förödande för oss, för företagen och landet. Vi behöver stabilitet och samförstånd.

Om du inte hade blivit byggnadsarbetare, vilket yrke inom LO:s kvinnodominerade yrken skulle du då ha valt?

– Jag hade i min ungdom kunnat tänka mig att vara anställd i en skivaffär, inom Handels område.

Kan initiativ inom LO som 6F urholka den svenska modellen?

– Nej, att vi inte lyckades komma överens förra gången berodde faktiskt inte på 6F. Det var alla förbunden som var skyldiga. Många spelade med i spelet. Ingen är fri från skuld. Inte ens jag.

Blir du inte alls orolig som avtalssekreterare när det uppstår grupperingar utanför samordningen?

– Jo, men hela förra avtalsrörelsen präglades av väldigt mycket positionerande från alla. Jag brukar beskriva det som att alla ställde sig utmed väggarna i ett rum. När vi försökte få dem att mötas på mitten av golvet stod alla kvar längs med sidorna och sa nej.

Kände du tidigt att det inte skulle bli någon uppgörelse?

– Ja, flera veckor innan det var ett faktum. Även om jag inte ville gå ut och säga det då.

Hur var det den här gången?

– Nu fanns det en helt annan, diskussionsvänligare atmosfär. Alla försökte verkligen bjuda till. Om någon sa något lyssnade alla och kom med synpunkter. Alla kom fram till mitten.

Läser och lagar italienskt

Ålder: 53 år.

Gör: Avtalssekreterare på LO.

Familj: Fru och fem barn. Två, som är 8 och 10 år, är hemma­boende.

Bakgrund: Byggnads avtals­sekreterare, byggnadssnickare.

Bor: Hyreslägenhet i Stockholm och sommarstuga i Sjötorp.

Utanför jobbet: Snickra på sommarstugan och laga mat. Gärna italienskt. ­Läser gärna böcker. Det har varit jättesvårt att få tid att läsa när man har småbarn, men nu har jag kunnat börja med det igen. Det är ­jätteskönt.

Om de stora löneskillnaderna: Det är en skam att det skiljer 15 procent i lön mellan könen. Om man räknar in att många kvinnor jobbar ofrivillig deltid är skillnaden 25 procent. Vi försöker verk­ligen, vi gör låglönesatsningar, jämställdhetssatsningar. 2028 har som mål att ­löneskillnaden mellan könen ska vara halverad. Här måste vi öka tempot. Sedan kastar inte arbetsgivarna direkt pengar över oss i denna fråga.

Torbjörn Johansson väljer tre

☑ Sjötorp - ☐ Storstockholm

☑ Krontal - ☐ Procent

☐ Snickra - ☑ Laga mat

Lena Gunnars

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer