Utsatt furir: Jag borde ha gått till bataljonschefen i stället

2020-06-25 00:00 Elisabet Örnerborg  

Sextrakasserier. Hon hade fått nog och begärde entledigande. Försvarsmakten hade bara hört att hon längtade hem, därför var det inte provocerad uppsägning, avgjorde Arbetsdomstolen. – Hade jag utsatts i dag hade jag struntat i befälsordningen och gått upp till bataljonschefen i stället. Och jag hade inte använt fina ord som jag gjorde då. Jag var så väluppfostrad, säger Carolina Malmquist.

Hon var 21 år då. Efter den militära grundutbildningen arbetade hon som telefonförsäljare ett tag.

– Jag var mitt i det där när man ­försöker landa i vuxenlivet. Jag ville jobba utomlands, tänkte bli sjuksköterska och jobba för Läkare utan gränser.

Carolina Malmquist anställdes av Försvarsmakten på åtta månader den 22 april 2003. Efter en två ­månaders kurs i Södertälje reste hon till ­Kosovo för att tjänstgöra i den svenska Kosovo­bataljonen. Av bataljonens 600 anställda var bara 50 kvinnor. I Carolina Malmquists grupp på sex personer var hon ensam kvinna och yngst. Efter en och en halv månad begärde hon entledigande. Vad hade hänt?

– Vissa saker går jag inte in på ­längre, säger hon.

Men Jämo, Claes Borgström, förklarar rakt på sak i sin talan i Arbets­dom­stolen. Carolina Malmquist utsattes för sexuella trakasserier och trakasserier som hade med hennes kön att göra. Det var fysiska trakasserier som att hennes manliga kolleger tog henne på brösten, baken, låren. Det förekom verbala sexuella trakasserier. I mässen fanns en avbildad naken bakdel av en kvinna på väggen. I baren fanns ett par stringtrosor upphängda som trofé. Hon kallades för ”lilla stumpan” och ”lilla gumman” och gruppchefen undergrävde hennes auktoritet som biträdande gruppchef.

Hon vände sig till sitt närmaste ­högre befäl.

– Jag blev skickad till fältprästen när jag sa att jag mådde dåligt på grund av det där. Men de gjorde ingen­ting med killarna.

Männen i hennes grupp kom på ett informellt möte fram till att de inte hade förtroende för henne som biträdande gruppchef. Hon försökte byta grupp, men fick inget stöd för det av biträdande plutonchefen, som i stället gav henne 24 timmar på sig att bestämma om hon ville vara kvar ­eller inte. Hon valde att begära entledigande, förklarade för sin grupp varför, men beordrades att ta tillbaka det hon sagt. Hon gjorde det och sa att i stället att hon längtade hem.

– Jag längtade efter det trygga. Jag mådde dåligt. Jag frågade mig själv om jag ville gå ut med de där männen i strid. Svaret blev nej.

Vad hände sedan?

– Jag fördes ensam från flygplatsen till avlastningssamtal i Södertälje innan jag fick åka hem och träffa min familj, mina vänner.

Det dröjde ett tag innan det hon ­varit med om sjönk in.

– Jag kom att reagera negativt på uniformer, det var jobbigt att se ­poliser på stan. Jag var inte med i ­något fack, så mitt ex såg till att jag vände mig till Jämo.

Hon blev sjukskriven och fick gå i KBT-terapi som Försvarsmakten betalade. Försvarsmaktens utredningsgrupp, FMUG, skickades ned till Kosovo för att kolla upp hennes anklagelser.

– De blev helt förskräckta.

Ändå hade Försvarsmakten dessförinnan faxat Carolina Malmquists anmälan till stabschefen som delat ut den till berörda personer. Det för­svårade utredningen, påpekade Jämo i sin talan.

Försvarsmakten kom att några ­månader senare skicka ned nya ut­redare som inte hittade några oegent­ligheter. Och det var den utredningen som Arbetsdomstolen kom att lita till.

– Det kändes som att Försvars­makten mörkade utredningen som de två tjejerna i den första utredningen gjort.

Arbetsdomstolen skriver i domen att det är troligt att Carolina Malmquist utsattes för sexuella trakasserier i sin tjänstgöring i Kosovo och helt klart själv uppfattade det så. Men hon gav inte uttryck för det där och då, utan först sedan hon rest hem.

Du berättade inte i domstolen att du först hade sagt den verkliga or­saken till att du ville hem?

– Jag vet inte varför. Jag hade som en blackout i domstolen. När vi väl var i domstolen hade jag gett upp om saken. Jag hade inget stöd, utom av Jämo. Jag var väldigt uppriven. Jag skulle aldrig utsätta mig för en sådan rättegång igen.

Sedan säger hon det där om att om hon i dag utsatts hade hon struntat i befälsordningen och gått till bataljonschefen i stället. Att Arbets­dom­stolen avslog Jämos talan betydde inte så mycket för henne.

– FMUG:s utredning betydde mer för mig än domen. Det var en bekräftelse för mig. Jag ville vidare, flytta till Göteborg.

Efter ett år på Kvinno­folk­hög­skolan, ”Väldigt bra och man fick vara arg”, gick hon ett basår för att sedan plugga sjöfart och logistik, en treårig utbildning på Chalmers.

– Det är ju inte så att jag und­vikit mansdominerade arbeten efter ­Kosovo.

Hon låter glad på rösten när hon säger det.

Efter tolv år på Sjöfartsverket, följt av ett år på Kustbevakningen, är hon sedan årsskiftet fartygsinspektör i privat sektor. Mestadels handlar det om kontroll av petroleumlaster, vilket görs till kaj på fartygen vid både lastning och lossning, förklarar Carolina Malmquist.

– Jag ville tillbaka till de stora far­tygen och shipping.

Elisabet Örnerborg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna