Vad gäller för pensionsrättigheter?

År 2009 inleddes ett insolvensförfarande avseende det tyska bromsteknikbolaget Textars tillgångar. Konkursförvaltaren sålde en del av verksamheten till bolaget TMD. Textar hade beviljat sina arbetstagare ett slags extra pension.

Två arbetstagare som varit anställda i Textar och sedermera övergått till TMD krävde att få ut den kompletterande pension som de hade tjänat in när de arbetat för Textar.

I Tyskland är det normalt försäkringsorganet PSV som betalar ut pensionsrättigheter för bolag som gått i konkurs, men i de aktuella fallen var PSV inte skyldigt att betala ut pension till de båda arbetstagarna. Arbets­tagarna yrkade därför i två sepa­rata mål att TMD skulle ansvara för de pensionsrättigheter som de hade tjänat in under tiden de arbetat i det gamla bolaget Textar.

Missa inte Lag & Avtals halvdagslånga webbutbildning: EU, arbetsrätten och hur din verksamhet påverkas av EU-domstolen

TMD motsatte sig arbetstagarnas begäran. Som grund för sitt svaromål menade arbetsgivarparten att en ny ägare som förvärvar ett företag efter det att ett insolvensförfarande har inletts bara är skyldigt att betala pensionsrättigheter för den anställningstid som arbetstagarna fullgjort hos förvärvaren, vilket framgår av ­nationell tysk rätt.

Båda målen gick hela vägen till Tysklands högsta arbets­domstol som beslutade att fråga EU-domstolen om tysk rätt är förenlig med över­låtelse­direktivet och löne­garanti­direktivet.

EU-domstolen besvarade först frågan om det är förenligt med överlåtelsedirektivet att låta den som förvärvar ett företag som är föremål för ett insolvensförfarande inte behöver ansvara för pensionsrättigheter som intjänats före insolvensförfarandet.

Av domstolens dom följer att tysk rätt är förenlig med överlåtelse­direk­tivet under förutsättning att de pensionsrättigheter som förvärvaren inte ansvarar för kompenseras på annat sätt som åtminstone motsvarar hälften av de pensionsrättigheter som arbets­tagaren intjänat.

Den andra frågan var om det är förenligt med lönegarantidirektivet att bara låta en förvärvare av ett insolvent företag betala framtida pensions­rättigheter som också var slutgiltiga vid tiden för förvärvet (typiskt sett att en arbetstagare uppnår pensions­ålder).

Av den tyska språkversionen av löne­garanti­direktivet förefaller det som att det bara skulle vara sådana framtida pensionsrättigheter som blivit slutgiltiga som omfattas. I ­andra språkversioner står det emellertid klart att alla framtida pensions­rättigheter omfattas.

EU-domstolen kom därför till slutsatsen att tysk rätt inte var förenlig med lönegaranti­direk­tivet i detta avseende.

Slutligen konstaterade EU-domstolen att lönegarantidirektivets ­bestämmelse om minimiskydd för framtida pension har så kallad vertikal direkt effekt. Det betyder att direktivets bestämmelser ska kunna åberopas av en privatperson mot staten och dess företrädare. I detta fall var det privata tyska försäkringsorganet att anse som en företrädare för den tyska staten. Direktivet ska därför ha direkt effekt.

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev