Märket blir till trampolin när alla vill ha mer

2017-08-24 00:00 Calle von Scheele  

Under en dramatisk vinternatt 1997 utarbetades de sista detaljerna i industriavtalet. Sedan följde 20 år av reallöneökningar. Ändå har nuvarande förhandlingsmodell ständigt hotats av grupper som vill bryta sig loss. Nu är hoten större än någonsin.

Klockan hade passerat midnatt. Det var becksvart ute och långt kvar innan det första morgonljuset skulle gry tisdagen den 18 mars 1997. I arbetsgivarnas förhandlingslokaler på Blasieholmen i Stockholm var läget lika svart som natten.

Parterna i industrin var mycket nära ett förhandlingsavtal, men allt höll på att spricka på en detaljfråga: Hur länge skulle de opartiska ord­förandena, Opo, har rätt att skjuta på en konflikt?

För arbetsgivarna var detta en avgörande fråga. Under lång tid hade Svenskt Näringsliv, som då fortfarande hette SAF, krävt allmänna begränsningar av konflikträtten. Medlare skulle kunna skjuta upp eller ställa in stridsåtgärder. I industriavtalet skulle Opo få den möjligheten, krävde SAF.

Facket motsatte sig arbetsgivarnas framstöt.

Det första gryningsljuset trängde in i rummet där förhandlarna satt. Då fick en av dem, Metalls ordförande Göran Johansson, ett infall. Han berättar i boken Från röra till reda av Bengt Rolfer:

– Det var ju själva fan att vi inte ska bli överens när vi är så nära. Det skulle inte bli kul att gå ut och förklara för pressen att det hade spruckit. Då fick jag en snilleblixt och slängde ur mig: ”Vi gör upp på 14 dagar.”

När arbetstagarna skyndade till jobbet denna senvintermorgon med snömodd i luften hade industrins arbetsgivarorganisationer och fackförbund skrivit på uppgörelsen. Den var ett sätt att frigöra sig från många år av inflationsekonomi, återkommande devalveringar av kronan, stora svårigheter för exportindustrin, löne­ökningar som slukades av pris­ök­ningar och tendenser till statlig inblandning i lönebildningen.

Läs också:

Läs mer: Hård kritik mot industrins konstruktion av märket

Industrin tog på sig rollen att vara normerande för löneökningarna och arbetsgivarnas kostnadsökningar i hela ekonomin.

Förhandlingsmodellen har under åren blivit en succé med ökade reallöner och förbättrad konkurrenskraft för exportindustrin. Under dessa år har arbetstagarnas köpkraft ökat med över 50 procent.

Men historien om svensk lönebildning följer ett mönster.

På IF Metalls förbundshus, Olof Palmes gata i Stockholm, går avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä i korridorerna och är orolig. Han frågar sig om ett nytt kaos väntar runt hörnet.

Tidigare har 20 år av goda tider och ordnad lönebildning följts av lika många mörka år med kaos där olika grupperingar kämpar om att få mest.

Trots de nuvarande lyckosamma åren ifrågasätts industrins normerande roll alltmer högljutt.

* Grupper i branscher på hemmamarknaden som går bättre än exportindustrin vill ha mer än märket.

* Tjänstemän går över till sifferlösa avtal i förhoppningen om att runda märket.

* Politiker lägger sig i lönebildningen och vill gynna grupper som de tycker är felavlönade, vilket lärarmiljarderna är ett exempel på.

* Ekonomer kritiserar normeringen och vill använda lönebildningen för att driva upp inflationen till Riksbankens 2-procentsmål.

– Tjugo år är en lång period, säger Veli-Pekka Säikkälä eftertänksamt.

Över en kopp kaffe drar han en historisk parallell till den förra perioden med lika kraftig uppgång av reallönerna och den krasch som sedan följde.

På 1950-talet tvingade SAF sin motpart LO att gå med på centrala löne­förhandlingar för hela arbetsmarknaden. Industrin skulle vara löne­ledande.

Sedan följde en tjugoårig period av ökad köpkraft för löntagarna och exportframgångar för industrin.

Men på LO-kongressen 1972 kom ett kraftigt ifrågasättande av modellen, berättar Säikkälä.

– Plötsligt sa man att nu struntar vi i det här.

Läs också:

Läs mer: Avtalsrörelsen: Därför är märket viktigt

När industrin dumpades som riktmärke för löneökningarna följde en period med kaotisk lönebildning. Mitt under denna problematiska period gjorde Veli-Pekka Säikkälä debut i arbetslivet.

Alla bevakade alla i avtalsrörelserna på 1980-talet. Om någon annan grupp fick högre löneökningar eller hade bättre löneglidning än den egna gruppen skulle den automatiskt kompenseras genom olika garantier i avtalen.

Spiralen med ständigt stigande löneökningar bidrog till den höga inflationen.

Bläcket på ett nytecknat avtal hann knappt torka innan prisökningarna ätit upp löneökningarna.

– Med tiden är det allt färre kvar i yrkeslivet som har jobbat på 1980-talet och minns hur det var, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Under sina 30 år som fackligt aktiv har han sett hur de egna medlemmarnas attityder till löneökningar förändrats.

– När jag åker ut och talar med medlemmar inför avtalsrörelserna frågar de inte längre om det blir reallöneökningar. De frågar hur höga real­löneökningarna blir.

Men dagens starka ifrågasättande av industrins normerande roll är ingen ny företeelse. För tio år sedan fanns i stort sett samma debatt, som ibland övergick i handling.

Genom åren finns exempel på när parter på hemmamarknaden slitit sig loss och skrivit avtal före industrin eller lagt sig över märket, som handeln 2007.

En raffinerad metod för att runda märket är att ha avtalsperioder med annan längd än industrins parter, som i finanssektorn. Genom att förhandla vid andra tidpunkter känner man sig mindre bunden av märket.

De ständiga försöken att frigöra sig från normeringen irriterar parterna i industriavtalet.

– På sitt sätt är hotet mot industriavtalet lite grand av dumskallarnas sammansvärjning. Ett gäng tycker att de vill ha mer och struntar i realiteterna, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.

Han understryker att Sverige är världens kanske mest exportberoende land. Exportindustrin står för halva bruttonationalprodukten, BNP.

– Hela vår ekonomi är beroende av exporten.

Anders Weihe konstaterar att dagens globala konkurrens innebär att kapitalet har fri rörlighet över gränserna, samma kunskaper finns tillgängliga över hela världen, liksom industriell teknik, och råvaror finns för alla till världsmarknadspriser.

– Därför måste vi anpassa våra kostnader till omvärlden. Även kommunalanställda måste bry sig om detta. De kan packa ihop om inte industrin finns, för då har de inga pengar att bedriva verksamhet för.

– Om du tänker bort svensk industri och därmed halva vår BNP skulle svenska folket helt plötsligt behöva halvera sin levnadsstandard. Den som tänker ur det perspektivet inser att få länder är så beroende av exportindustrin som Sverige.

En grupp som frigör sig från normeringen kan i värsta fall välta omkull hela systemet, varnar Anders Weihe.

– Om till exempel anställda i kommuner eller handeln får större löneökningar än i industrin kommer industrins fackföreningar inte att kunna hålla ordning på lönebildningen. Då kommer exportindustrin att tappa i konkurrenskraft, och med viss fördröjning får offentlig sektor mycket mindre pengar att bedriva sin verksamhet för.

Inom IF Metall och LO ser man de sifferlösa avtalen på tjänstemanna­sidan som ett farligt grus i maskineriet. Omkring 40 procent av arbetstagarna har numera sådana avtalskonstruktioner. Inte minst i offentlig sektor har de spridit sig.

I avtalsrörelsen 2016 hamnade denna debatt i fokus. Då visade tidningen Kommunalarbetaren att Kommunals medlemmar fått ut någon tiondel mindre än märket det senaste året, medan lärare, rektorer, sjuk­sköterskor och läkare fått ut betydligt mer genom sina sifferlösa avtal.

I den offentliga lönestatistiken syns inte det här. Inom stat, landsting och kommuner delar man inte upp statistiken på arbetare och tjänstemän, som man gör i de privata sektorerna.

I statistiken ser det ut som om kommuner, landsting och stat håller sig till märket fast stora tjänstemannagrupper drar iväg.

Veli-Pekka Säikkälä suckar över denna utveckling.

– Fortsätter det här kommer våra medlemmar eller andra förbunds medlemmar fråga sig varför de ska hålla sig till märket.

Han påminner om att industri­av­talet är en kompromiss mellan arbetsgivarnas önskemål om lokal löne­bildning och fackens önskemål om centrala avtal.

– Tanken är inte att vi i facket ska plocka ut högsta möjliga löneökning, utan göra hemläxan och bedöma den bästa möjliga löneökningstakten i förhållande till våra konkurrentländer. Men om andra använder industri­av­talet som trampolin spricker det till slut.

Claes Stråth, som länge har följt lönebildningen som senior adviser och generaldirektör för Medlingsinstitutet, och som medlare och statlig utredare i arbetsmarknadsfrågor, ser däremot ingen större fara med de sifferlösa avtalen.

– Du kan få en lika generös utveckling med lokala potter i avtalen som med sifferlösa avtal. De sifferlösa avtalen sänder framför allt ut en psykologisk signal som säger att de som omfattas själva bestämmer sina villkor.

Han påminner om att sifferlösa avtal inte alltid är bäst. Två avtals­områden har först anammat och sedan övergett dem. Finansförbundet återgick till traditionella avtal för ett par år sedan och Läkarförbundet likadant i årets avtalsrörelse.

– Det är ett uttryck för att om det finns ett sifferlöst avtal ska det löna sig.

Under industriavtalets 20-åriga historia har diskussionen också ofta handlat om vilka branscher som är internationellt konkurrensutsatta. Delar av tjänstesektorn har definitivt hamnat där. Arbetsgivarna har försökt få med Almega i gruppen som sätter märket.

– Vi har bjudit in dem ett antal gånger, men det har inte blivit något av det. Det är inte bara positivt att vara normerande och ta det ansvaret, säger Anders Weihe på Teknikföretagen.

Inte heller grupperingen Facken inom industrin har fått tillskott.

– När vi ska formera LO-samordningen vill de andra förbunden förståeligt nog ha inflytande, men det är ingen kö av förbund som vill vara med i gruppen, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metall.

– Det är inte bara roligt att sätta märket och vara bland dem som skriver det första avtalet. Man blir då måltavla för andra som tycker att vi borde ha gjort upp på högre nivå.

Reallönerna i goda och dåliga tider

Redan på 1950-talet började reallönerna att stiga. Medlingsinstitutets statistik, som är källan, börjar emellertid 1960. Statistiken kan delas in i tre perioder. Först en tid av årliga reallöneökningar (gröna staplar).

Därefter följer en 20-årig period där reallönerna sjönk eller låg stilla under många av åren (röda staplar). Efter 1997, då industriavtalet träffades, har reallönerna stigit igen (gröna staplar).

20 år – nio avtals­rörelser

Parterna i industrin har genomfört nio avtalsrörelser sedan industri­avtalet slöts 1997.

Här är resultatet i form av de totala avtalade löne­ök­ningarna, märket, per avtals­period:

1998

Treårigt avtal med olika inne­- håll i olika branscher (den nominella lönen steg med 3,5 procent per år, reallönen med 3,0 procent)

2001

Treårsavtal (38 månader), märket (avtalad löneökning): 8,5 procent inklusive arbetstidsförkortning

2004

Treårsavtal 2004, märket (arbet­are): 7,3 procent inklusive arbetstidsförkortning.

2007

Treårsavtal, märket: 10,2 procent.

2010

Avtal på 18 månader, märket: 2,6 procent.

2011

Avtal på 14 månader (något undantag), märket: 2,6 procent.

2013

Treårsavtal, märket: 6,8 procent.

2016

Ettårigt avtal, märket: 2,2 procent.

2017

Treårigt avtal, märket: 6,5 procent.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna