Åsikter

De flesta arbetslösa kanske aldrig kan försörja sig

Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. I medierna möter vi dagligen kontrasten mellan larmrapporter om utsatthet, brister och knappa resurser, och livsstilsreportagen om dem som har råd att skapa identitet av dyr förfinad konsumtion. Det verkar som om det nuförtiden bara finns två sorters positioner i samhället: välbeställd medelklass eller djupt utanförskap.

Publicerad

Denna bild av en tudelad verklighet har växt fram då de första blev politikernas främsta målgrupp, medan de andra har fått betala priset. Överklass och arbetarklass har försvunnit ur sikte och de i så kallat utanförskap är en anonym massa som tycks ha hamnat där på grund av ospecifika skäl som globalisering, samhällsutveckling, att de inte vill eller kan söka jobb på rätt sätt, är utsatta för diskriminering eller har fel inställning. En mängd privata företag, program, åtgärder och stödverksamheter har skapats och miljarder satsats för att leda dem in på arbetsmarknaden, men ingenting händer.

Utanförskap har blivit ett slagträ som politiker använder mot varandra, men utan att någon beskriver hur problemen på dagens arbetsmarknad egentligen ser ut och anpassar kartan efter verkligheten. För majoriteten av de cirka 400 000 arbetslösa kanske aldrig kommer att kunna försörja sig själva. 2013 beräknades cirka 250 000 människor ha en utsatt position i för­hållande till arbetsmarknaden och de förväntas öka än mer. Det handlar om lågutbildade, människor födda utanför Europa, funktionshindrade och äldre. En del kan förstås tillhöra flera av dessa grupper, och störst är den grupp som saknar gymnasieutbildning.

Sverige brukar kallas strukturellt rasistiskt, då jobbgapet mellan inrikes- och utrikesfödda är störst i Europa. Men vår arbetsmarknad präglas inte bara av att inrikesfödda har så hög sysselsättningsgrad, utan av att nästan alla enkla jobb har rationaliserats bort. Det drabbar alla oavsett födelseland eller hudfärg. Hur många miljarder politikerna än satsar finns det nästan inga jobb på dagens arbetsmarknad för dem som saknar utbildning och/eller inte behärskar det svenska språket i tal och skrift.

En lösning är förstås att genom riktade lönesänkningar se till att – ursäkta mitt språk – en massa skitjobb skapas i privat regi. Och risken är stor att det blir så, för någon gång på 80-90-talet blev borgerliga och socialdemokratiska politiker överens om att det absolut inte får komma några nya jobb i den offentliga sektorn. Därför har det satsats miljarder på att subventionera fram servicejobb som blivit alltför få och dessutom svindyra.

Men utanförskap och arbetslöshet kommer inte att gå att fixa inom ramen för ett jämlikt samhälle med mindre än att politikerna ser till att det görs enorma riktade utbildningssatsningar och en expansion av välfärdsstaten. Vi kan knappast påstå att det råder brist på rut-personal i Sverige för den välbeställda medel­klassen. Där­emot torde alla se att behovet av personal och investeringar är akut inom byggande, infra­struktur, skola, vård och omsorg med mera.

Ann Charlott Altstadt

Frilansskribent och författare

Ann Charlott har bland annat skrivit Liten ordbok för underklassenoch Strejken på Toys’R’ US: en sommar som skakade Sverige.