”Etableringsjobben är den mest otrygga anställningsform vi skådat på länge”

 Miljoner är mycket pengar, och miljarder är mycket mer pengar, också i en statsbudget. I 2024 års budgetproposition avsätter regeringen 2,4 miljarder kronor (2 400 000 000 SEK) för det som benämns etableringsjobb och som syftar till att ge personer som är nyanlända alternativt varit arbetslösa länge en väg in på arbetsmarknaden.

Tillkomsten av etableringsjobben kan uppfattas som en föregångare till den process som låg bakom 2022 års LAS-reform. Det handlar alltså om ett samspel mellan staten, facket och arbetsgivarna: Vi ser en nytändning i den korporativism som alltid varit en del av den svenska modellen och som cementeras ytterligare av skapandet av etableringsjobben. När staten nu tillskjutit de erforderliga medlen blir etableringsjobben verklighet en tid efter det att det att de nödvändiga författningarna och kollektivavtalen kommit på plats.

Kungsvägen in på arbetsmarknaden för de i behov av det är sänkta kostnader för arbetsgivaren, och detta åstadkoms genom att stat och arbetsgivare delar på kostnaden för den person som blir anställd. Lönen som arbetsgivaren ska betala uppgår till ca 7 000 kr, för arbetare såväl som för tjänstemän. Ersättningen från staten och alltså det allmännas kostnadsansvar är enligt förordningen (2022:807) om statlig ersättning för arbete i etableringsjobb mellan 7 600 kr och 13 100 beroende på bransch.

Ett överslag ger att de tillskjutna medlen möjliggör att ca 16 000 personer får etableringsjobb¹. Som jämförelse kan nämnas att antalet anmälda utstationerade individer under första hälften av 2023 var 23 592 personer. 16 000 personer är ungefär lika många som medlemmarna i Pappers, men fler än medlemmarna i Journalist- respektive psykologförbunden. Även om det kanske är en överdrift att tala om en utbudschock, så innebär etableringsjobben i alla fall en betydande ökning av arbetskraftsutbudet i Sverige.

Svenskt Näringsliv och LO respektive Unionen ingick i november 2022 avtal om etableringsjobb: Avtalen ska antas på förbundsnivå genom kollektivavtal. Svenskt Näringsliv har uttryckt att samtliga deras medlemsförbund är intresserade av att kunna ta denna anställningsform i anspråk. Möjligheten att anställa samt rätten till ersättning för den enskilda framgår av en kombination av avtal och regeringsförordning. Ersättningen till arbetstagaren beslutas av Arbetsförmedlingen, men betalas ut av Försäkringskassan.

Etableringsjobb bör uppfattas som en ny och särpräglad anställningsform i förhållande till anställningsskyddslagen. Tanken är att personer i etableringsjobb ska ges möjlighet att under en längre tid skaffa sig kunskaper och erfarenheter och att detta ska leda till en tillsvidareanställning hos arbetsgivaren. Därför är huvudregeln att anställningen ska vara i två år.

Etableringsjobben är villkorade på likartat sätt i regeringsförordning och kollektivavtal. Det krävs enligt avtalen medlemskap i en organisation som tillhör Svenskt Näringsliv samt bundenhet till centralt kollektivavtal. Etableringsjobben kan ges till personer som av andra skäl än arbetskraftsinvandring fått uppehållstillstånd de senaste 36 månaderna. Dessutom kan de ges till personer som varit arbetslösa under lång tid: 24 av de senaste 27 månaderna, alternativt varit i olika arbetsmarknadspolitiska program.

För att etableringsjobb ska få användas måste det träffas en lokal överenskommelse med facket. Formerna för etableringsjobben ska också förhandlas med det lokala facket. En förutsättning är att det inte hos den aktuella driftsenheten hos arbetsgivaren vidtagits arbetsbristuppsägningar. I de centrala kollektivavtalen ska en referenslön anges som blir avgörande för vilken ersättning den enskilde får från det allmänna.

Såvitt gäller det enskilda anställningsavtalet blir det bindande när arbetstagaren fått rätt till statlig ersättning. Den enskilde ska själv ge in ansökan men avtalet utgår från att arbetsgivaren är behjälplig. Vidare ska parterna enligt avtalet ”verka för” att Svenska för invandrare (SFI) tillhandahålls på arbetsplatserna alternativt i nära anslutning till arbetsplatserna på eller nära arbetstiden. Om SFI:n är förlagd till arbetstid ska inte något löneavdrag göras.

Etableringsjobb är enligt kollektivavtalet en provanställning och får därför avbrytas utan att arbetsgivaren behöver ange några skäl för åtgärden. Detta är emellertid inte det enda sätt på vilket denna nya typ av anställning kan upphöra. Av kollektivavtalen framgår att en anställning även upphör omedelbart om arbetsgivaren får del av beslut om att den enskilde inte har rätt till statlig ersättning. Vidare upphör anställningen omedelbart om kollektivavtalet om etableringsjobb upphör att gälla. Avslutningsvis kan den partssammansatta nämnden besluta att anställningen ska upphöra.

Den yttersta målsättningen är som nämnts tillsvidareanställning hos arbetsgivaren. Men denna övergång sker inte på det sätt som gäller sedvanlig provanställning enligt LAS – dvs. per automatik. Tillsvidareanställning för de etableringsanställda måste arbetsgivare och arbetstagare uttryckligen och aktivt enas om.

Det är uppenbart att det bland parterna och i statsmakterna finns farhågor om att mindre nogräknade arbetsgivare ska sko sig på denna nya anställningsform. Dessa farhågor ligger till grund för att facket har veto ­– utan lokal överenskommelse inga etableringsjobb för arbetsgivaren. Den partssammansatta nämnden kan också besluta att en arbetsgivare inte får använda sig av etableringsjobb.

Många intressanta frågor aktualiseras av etableringsjobben. I vilken utsträckning kommer de att tas i anspråk i svenskt näringsliv? Vilka jobb kommer utföras som etableringsjobb? Av avtalet framgår att parterna inte avser att skapa några nya yrkesgrupper. Vidare framgår att etableringsjobben inte ska användas av arbetsgivare för att sänka sina arbetskraftskostnader. Men, sannolikt kommer omfattningen av etableringsjobben vara så stor att de kommer att märkas på många arbetsplatser runt om i Sverige.

Det står vidare klart att etableringsjobben är den mest otrygga anställningsform som vi skådat på länge på svensk arbetsmarknad. Prövotiden är två år, och under denna tid kan anställningen avbrytas utan angivande av några skäl. Det enskilda anställningsavtalet kan vidare avslutas genom att en partssammansatt nämnd beslutar att en viss arbetsgivare är olämplig för att få ta del av systemet med etableringsjobb. Otrygghet för arbetstagaren och låg kostnad för arbetsgivaren är tydligen numera priset för en biljett in på dagens svenska arbetsmarknad.

Av artikel 8 i det nyligen genomförda villkorsdirektivet (2019/1152) framgår att prövoperioden normalt ska vara sex månader. Det är enligt artikel 14 samma direktiv möjligt med undantag från regeln om sex månaders prövotid så länge som det övergripande arbetstagarskyddet iakttas.

Det är möjligt att graden av otrygghet för de i etableringsjobb kan ifrågasättas med stöd i villkorsdirektivet, genom att en sådan arbetstagare redan innan två år hunnit passera väcker talan och gör gällande att hen nu har en tillsvidareanställning. I sammanhanget påminner vi om att parterna nyligen ändrat inställning till tidsbegränsade anställningar och slagit fast att det normala på arbetsmarknaden är att en arbetstagare ska ha en sådan anställning under maximalt ett år

För att arbetsgivare ska få använda sig av etableringsjobb krävs att de är medlemmar i en organisation som är medlem i Svenskt Näringsliv. Ett omvänt krav, alltså att arbetstagarna skulle vara medlemmar i en viss fackförening framstår som uteslutet – det skulle klinga av svunna tiders regler om ”closed shop” (det vill säga att fackligt medlemskap krävdes för anställning). Klart är att företag som är medlemmar i Arbetsgivaralliansen, Bankinstitutens Arbetsgivarorganisation, Fastigo, Fremia, Frisörföretagarna m.fl. inte kommer kunna bidra till etablering eftersom de inte är medlemmar i Svenskt Näringsliv, såvida inte organisationerna ingår egna avtal.

Prislappen för etableringsjobben är som nämnts 2,4 miljarder kronor. Nyligen mullrade parterna om att staten inte tillskjutit tillräckliga medel för myndighetshanteringen av det nya omställningsstudiestödet. Ett tillskott om 50 miljoner var här tillräckligt för att blidka parterna. Det nya samarbetet mellan staten/politiken och facken och arbetsgivarna medför att partssystemet på arbetsmarknaden skapar kostnader för skattebetalarna och intecknar reformutrymme i statsbudgeten. Framtiden får utvisa hur mycket bang for the buck som uppstår till följd av den räkning parterna skickat till staten, men också om någon etableringsjobbare väcker talan med stöd i EU-rätten och gör gällande att parterna gjort etableringsjobben alltför otrygga.

[1] Följande uträkning: Av 2,4 miljarder dras 0,2 miljarder av för administration hos myndigheterna. Antagande om att den enskilde får medelbeloppet 11 600 per månad; en årskostnad om 139 200 kr. 2 200 000 000 dividerat med 139 200 ger 15 804 personer, avrundat till 16 000.

Uppluckrad gräns mellan "personliga skäl" och arbetsbrist

Med nya Las blir det tydligare att den som blir arbetsbristuppsagd inte motsvarar arbetsgivarens kompetenskrav. Uppsägningen blir därmed mer stigmatiserande på ett sätt som liknar uppsägning på grund av personliga skäl, skriver Niklas Selberg och Erik Sjödin.

EU-direktiv kan ge ny praxis om lönediskriminering

Lönetransparensdirektivet och de nationella genomförandeåtgärderna ändrar enligt vår mening den rättsliga kontexten kring Arbetsdomstolens befintliga praxis om lönediskriminering, skriver Niklas Selberg och Erik Sjödin.

Kollektivavtalet – en föränderlig avtalstyp

Reformen 2022 har inte bara förändrat anställningsskyddet utan också den svenska arbetsmarknadsmodellens fundament – avtalstypen kollektivavtal. Den slutsatsen drar Niklas Selberg och Erik Sjödin.