Nyheter

Förre Metall-basen: Därför tappar LO i relevans

Nuvarande statsminister Stefan Löfven efterträdde 2005 Göran Johnsson som ordförande för industrifacket Metall. Arkivbild. Foto: Anders Wiklund / TT
En uppsluppen Metallordförande Göran Johnsson när samarbetsavtal om industriell utvekling och lönebildning sluts 1997. Foto: Fredrik Sandberg/TT-BIld

Fackens guldålder är förbi. Den nya LO-chefen har många frågor att brottas med – att bromsa medlemstappet och återta platsen i fikarummen. – Sverigedemokraterna är på väg att ta över kaffehörnorna på jobbet, säger den tidigare inflytelserika Metallbasen Göran Johnsson.

Publicerad

I veckan meddelade Karl-Petter Thorwaldsson att han vid kommande kongress till sommaren har gjort sitt som LO-ordförande. Även om de flesta berömmer hans insats lämnar Thorwaldsson en stukad arbetarrörelse som tappat i inflytande. Globaliseringen har gjort att många, såväl fackliga som näringslivsföreträdare och politiker, tappat makt som sprungit iväg utanför gränserna.

– Den makt som en LO-ordförande hade för några decennier sedan, den finns inte längre. Du kan vara hur duktig ordförande som helst, men ska du bli riktigt lyssnad på, då ska du ha makt, säger Göran Johnsson.

Bra överblick

Han må sitta på läktaren nu för tiden, den tidigare påtänkte LO-ordföranden, Göran Johnsson, i dag 74. Han blev Metall trogen innan han 2005 överräckte klubban till Stefan Löfven, numera socialdemokratisk statsminister.

Men högt upp på läktaren har man oftare bättre utblick, och han har åsikter om vad som kan ha gått fel när LO tappat mycket av relevansen.

De olika LO-förbunden är mer självständiga i dag, sammanhållningen inom familjen är lösare med utbrytare som Kommunal nu senast. Vissa ser en utveckling där LO blir mer likt tjänstemännens fackliga paraplyorganisation TCO som knappast alls syns i debatten längre. LO:s medlemsras sedan toppåren i början av 1990-talet är kraftigt. Omkring 800 000 medlemmar har försvunnit och i dag är bara sex av tio arbetare med i något LO-förbund, jämfört med närmare nio av tio på 1990-talet. Extra oroväckande för arbetarfackens del är halveringen av antalet unga som tecknat ett medlemskap de senaste 20–25 åren.

– Medlemstappet hänger ihop med att facken har mindre inflytande, tror Göran Johnsson.

Misslyckats lokalt

Nyckeln att vända utvecklingen sitter i det lokala intresset. Och där har facken misslyckats, enligt Göran Johnsson, något som också politiskt medfört att Socialdemokraterna tappar sina kärnväljare, LO-folket, till Sverigedemokraterna.

– Jag tror att många känner att de är långt ifrån inflytande, och att man är orättvist behandlad när man är långt ute i periferin, säger han.

Att då svänga högerut till ett missnöjesparti blir ett politiskt ställningstagande, "man är förbannad", resonerar Göran Johnsson.

– Det har ju egentligen ingenting med det fackliga att göra, säger Johnson som har sett hur fikarummen i stället för arbetsfrågor, domineras av politik, invandring och oro för välfärden.

Enligt den senaste opinionsmätningen på det temat, publicerad i Expressen, sympatiserade LO-väljarna till lika delar S och SD, runt 30 procent vardera, vilket också lyfter frågan om LO verkligen ska stödja S ekonomiskt, en fråga som återigen lär hamna i knät på nästa ordförande.

Så vad ska LO och en ny ordförande göra?

– Det viktigaste är att man har klöset ute på arbetsplatserna.

Det gäller att göra facket angeläget igen, att hitta en balanserande kraft gentemot arbetsgivarna och den förda politiken. Det kräver ett intelligent ledarskap, att både protestera och leverera, resonerar han.

– Och att stå upp för solidariteten. Om LO förlorar kraft och inflytande, och blir alltför ihålligt, då tror jag solidariteten tar stryk, fortsätter Göran Johnsson.

Han berömmer Karl-Petter Thorwaldsson för ett bra uträttat jobb. Att peka ut någon lämplig efterträdare låter han bli. Men vem det än blir:

– Det kommer inte att bli lätt.

Fakta: Så många har lämnat LO-förbunden

1995 var fackens absoluta guldålder. Då var 86 procent av samtliga anställda, något högre bland arbetare, med i ett fackförbund. Därefter har framför allt arbetarfacken tappat extremt många medlemmar, ett ras som tog extra fart i samband med att a-kassan försämrades 2007. I dag ligger den fackliga anslutningsgraden runt 60 procent för arbetare medan tjänstemannafacken haft en stabilare utveckling med omkring 72 procents anslutningsgrad.

Sedan toppåren i början av 1990-talet har LO-förbunden tappat drygt 800 000 medlemmar, från nästan 2,3 miljoner till strax över 1,4 miljoner i slutet av 2018.

Extra oroväckande läsning för LO-facken är att organisationsgraden fallit mest bland de unga (16–24 år), mellan 1994 och 2010 handlar det om en halvering, från 77 till 36 procent, för att sedan ha vänt upp svagt senaste åren.

Källa: LO