Åsikter

Girige företagaren – en tröttsam jultradition

Jakob Stenberg, journalist och redaktör på Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör.

KRÖNIKA. Julen är här. Glögg, dans kring granen och… hånskratt åt företagare. Varför är det så? ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” utbrister den glöggfryntlige direktören och vi myser i våra tv-soffor.

Publicerad

Jag och några miljoner svenskar sitter traditionsenligt bänkade varje år när den girige, grinchaktige varuhusdirektören Tyko Jonsson skäller ut sin son Karl-Bertil för att denne mot faderns vilja har skänkt de förmögnas julklappar till de fattiga i samhället.

Den svenska populärkulturella historien kryllar av karikatyrer av företagare som moderna sheriffer av Nottingham. Från Jönssonligans nemesis Wall Enberg eller Hasse Alfredsons känslokalle fabrikör i Den enfaldige mördaren till Vård­gården, komediserien från tidigare i år som skildrade ett privatägt sjukhus kamp för att gå med vinst.

Julen då? Med lite god vilja kanske tomten i julverkstaden kan tolkas som en godhjärtad entreprenör som driver en icke-vinstdrivande julklappsfabrik. En kvalificerad gissning är att de italienska restaurangägarna, som inte finner det konstigt att bara ha två hundar som (icke-betalande) gäster, bör ha svårt att få ihop sin budget.

Den givna nutidsklassikern, Ensam hemma 2, riktar förvisso inte någon direkt mot företagare, men den stenrike ägaren av leksaksbutiken framställs som god eftersom han har möjlighet att skänka överskottet av julförsäljningen till välgörenhet. Inte direkt några över­tygande porträtt av verkliga företagare.

I själva verket är de allra flesta företagare varken rika, privilegierade eller skattesmitare. Mer än 99 procent av Sveriges företag har färre än 49 anställda. En rapport från Entreprenörskaps­forum visar att anglosaxiska länder utklassar EU-ekonomierna i entreprenörskap. Med andra ord skulle det inte skada med fler förebilder i populärkulturen, snarare än förlegade bilder som dessvärre vevas gång på gång.

Framför allt är den svenska arbetsmarknaden i stort behov av att öppnas upp för fler, inte minst för nyanlända och personer som i nuläget står oroväckande långt ifrån arbetsmarknaden. Delar av den svenska ekonomin går som tåget, men parallellt växer arbetslösheten alltjämt bland utrikesfödda. Jobb som inte finns behöver skapas för att ekonomin ska gå runt och utanförskapet inte ska växa. Svaret på utmaningen är knappast offentliga program, utan finns hos företagen. Fyra av fem jobb skapas i små företag.

Populärkultur är vad det är och kanske behöver man inte tillskriva stereotypa karaktärer alltför stor betydelse. Min poäng är inte heller att framställa företagare som offer, för så är inte fallet. Där­emot förtjänar företagandet att hyllas, inte bara om överskottet går till välgörenhet. Visst är filantropi nobelt, för dem som har möjlighet, men jobbskapandet i sig är värt att lyfta fram. Företagaren är tillväxtskapare och integrationsmotor, inte en ond gubbe i monokel. Även om jag inser att det inte är lika intressant för ett filmmanus.

Antagligen hinner många av landets företagare inte bry sig om hur de framställs i våra tv-apparater. Enligt Visma tar fyra av tio småföretagare bara ut två veckors sommarledighet, och en undersökning från Företagarna visar att 94 procent av landets företagare avsatte tid till sitt företag under semestern. Ganska långt ifrån Tyko Jonsson, visst?

Jakob Stenberg

Journalist

Jakob är redaktör på Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör.