KRÖNIKA
"Jag hade helst sluppit spendera tid med klienter"
Jag hade, från djupet av mitt språkkonservativa hjärta, helst sluppit spendera tid med klienter. Tillbringa tid med dem gör jag däremot gärna, skriver Jenny Lundberg.
Annons
Jag hade förmånen att växa upp i ett sammanhang präglat av kärlek till språk. Min morfar var den mest gränslöst entusiastiska prenumeranten av tidningen Språkvård.
Han avsatte varje år oförsvarligt mycket tid åt att försöka förlika sig med Institutet för språk och folkminnens nyordslista och kunde gå in i mer eller mindre djupa existentiella kriser när nya ord blev accepterade.
Han återhämtade sig nog aldrig riktigt från 2009 års ”hemester”. (För referens kring min egen avslappnade hållning hänvisas till den alltjämt pågående intellektuella härdsmälta som drabbade mig när man 2015 utan förvarning bekräftade att ”spendera tid” är acceptabelt.)
Jag är alltså en konservativ språknörd. Vi har alla olika preferenser, förutsättningar och intresse för språk. Vi styrs till stor del av dem men också i stor utsträckning av våra jobb och arbetsuppgifter.
För exempelvis jurister och advokater är språket mer än för många andra en betydande kvalitetsmarkör. En jurist eller advokat som inte anses behärska det skrivna språket kommer troligen att mötas med skepsis (förvisso främst från kollegor) om huruvida hen faktiskt behärskar den materiella juridiken. Den kopplingen är inte nödvändigtvis logisk.
Personer som arbetar med juridik tenderar att ha låg riskaptit. Det tror jag är en anledning till att språkutvecklingen på vårt område har gått långsamt. Det är tryggare att använda beprövade ord och formuleringar.
På samma sätt som det är svårt att skriva kort, är det också mer krävande att skriva enkelt och okomplicerat.
Det offentliga Sverige har sedan länge haft fokus just på att förenkla språket, det syns inte minst i modern lagtext och i domar. Det privata näringslivet, där jag själv är verksam, har däremot inte gjort samma resa, vilket förvånar mig.
I mitt jobb får jag ofta frågan om anställningsavtal och andra arbetsrättsliga dokument måste skrivas på svenska. Det korta svaret är nej. All dokumentation kan mycket väl vara på engelska, under förutsättning att de anställda kan förstå innehållet.
Märkligt nog görs däremot sällan (om ens någonsin) analysen av om svenskan, som ändå ofta används i de här, för båda parter, ytterst viktiga dokumenten, är begriplig. Och även om vi lägger det rent stilistiska åt sidan är det inte helt juridiskt oproblematiskt att hålla anställda ansvariga för åtaganden som de rent faktiskt inte har begripit innebörden av. Det borde i sig vara skäl för en språklig modernisering, och här har vi alla som medverkar till att skriva och granska den här typen av dokument ett ansvar.
Så. Jag hade, från djupet av mitt språkkonservativa hjärta, helst sluppit spendera tid med klienter. Tillbringa tid med dem gör jag däremot gärna. Och även jag lär mig, fast det går långsamt. Språkförnyelse innebär utveckling, inte avveckling. Språklig elitism är exkluderande, ofräscht och inte så vidare värst 2023.
För att då leva som jag lär avslutar jag med tre nyord från 2022: Nu glömmer vi smygflationen för en stund, lutar oss tillbaka till tonerna av epadunk och bröstar oss inför att skriva rätt, men lätt. Är ni med?
