DEBATT
Lena Svenaeus: Den svenska modellen – en utmaning för kravet på jämställda löner
Arbetsgivarnas skrämselpropaganda om lönetransparensdirektivet är överdriven. Facken måste rusta sig med kunskap om diskrimineringslagen. DO måste börja bedriva tillsyn och använda sanktionssystemet. Skyddet mot lönediskriminering är statens ansvar, skriver Lena Svenaeus.
Annons
Om artikelförfattaren
Lena Svenaeus är fil.dr. i rättssociologi och före detta JämO
Vi befinner oss i slutskedet av vårens avtalsrörelse. Alla verkar nöjda med att ”märket” har hållits. Som bekant innebär det att den procentuella löneökning som den svenska industrisektorn har förhandlat fram tillämpas som en gräns för övriga sektorers löneökningar. Principen om lika lön för likvärdigt arbete lyser med sin frånvaro såväl i parternas yrkanden som i deras uppgörelser. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har de senaste åren stått stilla men har ökat från 9,9 till 10,0 procent enligt Medlingsinstitutets officiella lönestatistik för 2023. De strukturella löneskillnaderna ökade under samma tid från 19 till 20 procent. Enligt en rapport på Sveriges Kvinnoorganisationers webbplats den 3 mars 2025 tjänar de som arbetar i kvinnodominerade yrken i genomsnitt 9 000 kr mindre i månaden än de som arbetar i andra yrken som är jämförbara i fråga om kraven i arbetet.
Skrämselpropagandan
Upplevelsen av ett gemensamt hot, en gemensam fiende är en effektiv metod för att skapa sammanhållning. Det behöver inte handla om ett verkligt hot. Om det som ska skyddas har en mytomspunnen status kan redan upprepade påståenden om att föremålet är hotat skapa den goda känslan av gemenskap, känslan av att vi kämpar tillsammans. Den svenska modellen och de svenska kollektivavtalen har en sådan mytomspunnen status. Det är inte utan anledning som vi varje år, den 17 mars, firar kollektivavtalets dag. Då hyllas allt som uppnåtts tack vare kollektivavtalen. Tio dagar tidigare infaller den internationella kvinnodagen. Då uppmärksammas allt som återstår att göra i fråga om kvinnors rättigheter.
Arbetsmarknadens parter, särskilt arbetsgivarsidan, upprepar som ett mantra att EU-rätten utgör ett hot mot kollektivavtalen och den svenska modellen. EU-direktiv och domar från EU-domstolen beskrivs som en invasiv art, ett slags lagstiftningens mördarsniglar som hotar att utrota den svenska lönebildningsmodellen. Det är ett narrativ som även Medlingsinstitutets generaldirektör har gjort sig till tolk för och som förvandlat politiker och tjänstemän i regeringskansliet till den svenska modellens blågula schweizergarde.
Ord och bilder har avgörande betydelse för att en påverkanskampanj ska bli framgångsrik. Talet om hot mot den svenska modellen frammanar bilden av kaos på svensk arbetsmarknad, vilda strejker och en sönderfallande välfärd. Inför ett sådant hot är det tabu att påminna om att det finns löneavtal som måste ändras därför att de upprätthåller könsdiskriminerande löner. Det är också tabu att vilja diskutera hur den svenska modellen ska kunna förbättras och moderniseras för att konventioner som Sverige ratificerat och som rör enskilda människors skydd mot utsatthet och diskriminering ska bli verklighet.
Kan det vara så att det påstådda hotet från EU-rätten inte alls är något hot mot den svenska modellens existens utan ett välorganiserat försvar för arbetsgivares intressen, en propaganda som fackförbunden inte bör låta sig svepas med av, särskilt inte eftersom det är arbetstagare och arbetssökande som skulle få glädje av den impopulära EU-rätten? Målet för propagandan är att mottagarna ska sluta tänka kritiskt.
Hösten 2018 bildade Svenskt Näringsliv, LO och PTK Arbetsmarknadens EU-råd. Målsättningen var att ”värna kollektivavtalen och den svenska modellen”. Genom lobbying av olika slag har man arbetat hårt för att få bort eller åtminstone försvaga initiativ och förslag från Kommissionen. På senare tid har det s.k. lönetransparensdirektivet pekats ut som ett hot mot den svenska modellen.
Annons
Det hotfulla lönetransparensdirektivet
När Kommissionens förslag till direktiv diskuterades i fackliga kretsar blev jag förbryllad över dess ljumma mottagande. Här kom ett förslag som föreskrev ett ökat inflytande för facket och ”access to justice” för dess felavlönade medlemmar och så mumlade man om att det här kunde bli jobbigt för arbetsgivarna och att det var bäst att avvakta resultatet av de givande samtalen inom Arbetsmarknadens EU-råd.
Direktivet har under de senaste tio åren föregåtts av att Rådet, Kommissionen och Parlamentet antagit handlingsplaner, rekommendationer och resolutioner i syfte att stärka principen om jämställda löner. I Kommissionens utvärdering 2017 av hur medlemsstaterna förhållit sig till de rekommenderade metoderna hamnade Sverige i topp genom felaktig information om sitt arbete. ”Vi kan konstatera att utropandet av Sverige som bäst i klassen måste bygga på ett grovt missförstånd”, skriver Susanne Fransson och Eberhard Stüber i en genomgång av rapporteringen till Kommissionen.[1]
I regeringens direktiv till utredaren saknas all ambition att förstärka diskrimineringsskyddet eller ens ta reda på hur lönekartläggningsreglerna och möjligheterna att driva lönediskrimineringsmål i domstol fungerar. Det är uppenbart att regeringen låtit sig påverkas av Arbetsmarknadens EU-råd och vill visa att det påstådda hotet tas på allvar.
Sedan betänkandet varit ute på remiss finns material för att bedöma hur organisationerna på arbetsmarknaden numera ser på hotet mot kollektivavtal och den svenska modellen. Flertalet arbetsgivarorganisationer känner sig fortfarande hotade. I det 30-sidiga remissvaret från Svenskt Näringsliv, vars uppfinningsrikedom och fantasifulla misstolkningar imponerar, ligger rök och dimma tät över det slagfält där EU-rätten påstås ha tagit livet av den svenska lönebildningsmodellen. Arbetsgivarverket förnekar att det överhuvudtaget finns något behov av åtgärder för att genomföra lika lön för likvärdigt arbete. Remissvaret från Sveriges kommuner och regioner innehåller både ris och en och annan ros åt utredaren men också oro för att kommande lagstiftning ska påverka lönebildningen.
Skrämselpropaganda saknas helt i LO:s, TCO:s och Saco:s remissvar. De är positiva och vill på flera punkter gå längre än utredaren har föreslagit. Bristande samverkan med fackförbunden i lönekartläggningsarbetet måste bli skadeståndssanktionerat. I några fall behövs förtydliganden för anpassning till den svenska arbetsrättens terminologi. Det gäller t.ex. vad som avses med ”ingångslöner”. Men av allt att döma har fackförbunden brutit sig loss från den förlamande konsensus som samarbetet i Arbetsmarknadens EU-råd inledningsvis skapade.
Så vad kom då utredningen fram till i den brännheta frågan om EU-rättens dödliga attack på den svenska modellen. Jag citerar:
"Vår bedömning är att de förslag som vi lägger fram inte försvårar för den svenska lönebildningsmodellen. Förslagen medför ingen förändring i hur likalöneprincipen ska tolkas. En förbättring av tillämpningen av principen hindrar inte att arbetsgivare ger arbetstagare som utför lika eller likvärdigt arbete olika lön, utifrån objektiva, könsneutrala och opartiska kriterier, såsom t.ex. prestation och kompetens. Förslagen medför krav på en ökad transparens gällande löner och kriterier för lönesättning. Redan i dag ska arbetsgivare tillämpa likalöneprincipen och sätta löner utifrån könsneutrala kriterier. En ökad transparens i dessa frågor bedöms inte skada den svenska lönebildningsmodellen" (SOU 2024:40 sid. 300).
De två lönelåsen – märket och tillämpningen av lönekartläggningsreglerna
Rimligen borde det ha varit högt prioriterat för fackförbunden, inte minst i välfärdens kvinnodominerade yrken, att i årets avtalsrörelse yrka på pengar utöver märket för att förverkliga medlemmars rätt till lika lön för likvärdigt arbete. Självklart vet fackförbund som är överens med arbetsgivarsidan om att märket ska hållas att löner över märket måste betalas med försämringar i andra delar av kollektivavtalet. Märket är därför ett lönelås - den belysande benämning som en gång myntades av Kommunalarbetarförbundet. Krav på att värdediskriminering ska åtgärdas genom lönehöjningar utöver märket ska inte betalas med sänkta förmåner för andra medlemmar. Det är en rättsfråga - inte en intressefråga som det ska kohandlas om. När ska arbetsmarknadens parter sluta behandla det som en intressefråga?
I utredningen för att genomföra transparenslönedirektivet utgör lönekartläggning ryggraden i de kompletterande lagregler som direktivets genomförande kräver. I ett antal remissvar påpekas att det är allmänt känt att en stor andel av landets arbetsgivare struntar i kravet på lönekartläggning. Fackets rätt att samverka i alla delar av arbetet, från kartläggning till beslut om åtgärder, respekteras inte. Fackets inflytande har övertagits av konsulter som levererar det resultat som arbetsgivare vill ha, nämligen förklaringar till mäns högre löner som medför att inga eller få löner behöver justeras. Lönekartläggning har förvandlats till lönecementering och i likhet med märket blivit ett lönelås.
Sedan 2009, då JämO lades ner och ombudsmannamyndigheterna ersattes av DO, har ingen tillsyn värd namnet ägt rum i fråga om lönekartläggningsreglerna. Att tillsyn inte bedrivs som myndighetsutövning utan som främjandeåtgärder framgår med all önskvärd tydlighet av DO:s färska granskning av tio statliga myndigheters lönekartläggningar. Granskningen inleddes 2020 och avslutades under 2024 med förklaringen att myndigheterna ”nu lever upp till diskrimineringslagens krav.” Godkännandet försågs med brasklappen att DO inte funnit anledning att närmare granska marknadsförklaringarna till mäns högre löner vid likvärdigt arbete. Tillsynen var endast vägledande och frivillighet skulle råda, svarade DO:s handläggare på min nyfikna fråga varför marknadshänvisningarna inte kontrollerades.
Trafikverket är en av de myndigheter vars lönekartläggning godkändes av DO. Trafikverket har drygt 10 000 anställda. Vid lika arbete angav Trafikverket ”erfarenhet/kompetens” som förklaring till löneskillnader. Vid likvärdigt arbete förklarades löneskillnader med ”marknadskrafterna”. Jag har räknat till etthundrasjuttiofyra marknadsförklaringar i jämförelserna av likvärdigt arbete. I åtgärdsplanen angavs endast två åtgärder. Trafikverket har använt BAS-metoden och anlitat konsulter.
Slutord: Skrämselpropagandan går att avdramatisera. Det visar Malmbergs utredning. Men därutöver krävs att fackförbunden rustar sina lokala förhandlare med kunskap om diskrimineringslagen. Att facken helt enkelt blir lite mer som facken var förr. Vidare krävs att DO anställer tillräckligt många handläggare med tillräcklig kompetens för att bedriva tillsyn och använda sanktionssystemet. Stora ekonomiska resurser måste tillskjutas. Men allra viktigast är att regeringen slutar tro att arbetsmarknadens parter fixar jämställda löner bara regeringen låter bli att lägga sig i. Diskrimineringsskydd genom lagstiftning är statens ansvar!
.............
[1] Susanne Fransson och Eberhard Stüber, Nya metoder för jämställda löner – insyn, rapportering och certifiering, sid 119 i Festskrift till Örjan Edström, Umeå: Juridiska institutionen, Umeå universitet, 2019.
