Åsikter
Solidaritet? Det blir 216 kronor, tack.
KRÖNIKA. Solidaritet. På hur många banderoller i årets första maj-tåg stod det skrivet i stora vita bokstäver mot den röda bomullsväven? Internationell solidaritet är arbetarrörelsens grundfundament. Men den har sitt pris.
Närmare bestämt 216 kronor. För några veckor sedan berättade Nerikes Allehanda om den kurdiske pizzabagaren Hüseyin Kizilca. När han fick avslag på sin asylansökan prövade han istället att få stanna i Sverige som arbetskraftsinvandrare. Han hade jobbat sex månader på en pizzeria och borde
därmed uppfylla reglerna.
I dag lever Kizilca gömd under utvisningshot. Anledning? Hans lön på 18 000 kronor i månaden var för låg. Enligt Hotell och restaurangfackets (HRF) avtal borde han nämligen tjäna 18 216 kronor. Eftersom han inte uppfyllde reglerna om en kollektivavtalsenlig lön avslog Migrationsverket hans ansökan, på fackets inrådan. 216 kronor för lite. Tack och hej!
När artikeln publicerats kom det en rättelse från HRF. Kizilca skulle ha tjänat 19 971 kronor. Ok. Så det var inte 18 216 kronor. Och facket har förstås aldrig fattat något beslut om utvisning. Det gör Migrationsverket. Och de följer bara lagen.
Alltså är det den vi borde diskutera. Det absurda är nämligen inte att Migrationsverket fattar ett beslut om utvisning grundat på 216 kronor i månaden. Det absurda är att kollektivavtal och fackets rekommendationer ska styra deras beslut.
Syftet med att kräva kollektivavtalsenliga löner är att asylsökande inte ska utnyttjas. Från LO-fackens sida säger man sig vilja stoppa en rovdrift på arbetskraft. För det kan väl aldrig vara så att HRF:s verkliga oro är att Kizilca, som är beredd att jobba för 18 000 kronor i månaden konkurrerar med deras egna medlemmar som kräver 216 kronor mer?
Det märkliga är ju att Kizilcas lön hade varit fullt tillräcklig för att han skulle få stanna om han arbetat som vaktmästare eller vårdbiträde. Och att den istället klassas som rovdrift när han är pizzabagare.
Egentligen spelar det inte så stor roll hur lönen är. Får HRF och övriga LO-förbund bestämma återinförs nämligen den tidigare ordningen där arbetsmarknadens parter, inte den enskilde företagaren, ska avgöra vilket behov det finns att anställa arbetskraft från tredje land. Om de reglerna hade gällt i dag hade Kizilca överhuvudtaget inte haft någon möjlighet att få arbetstillstånd. Pizzabagare är knappast något bristyrke.
Visst kan det finnas goda skäl att fundera på hur Sverige ska tillgodose sitt behov av kvalificerad arbetskraft inom olika branscher framöver. Men för dem som har demonstrerat för internationell solidaritet i hundra år borde väl inte det motsatta perspektivet vara främmande? Arbetstagarens. I detta fall Kizilcas möjlighet att få en försörjning i Sverige och dessutom undkomma de hot han lever under i Turkiet?
LO-fackens inställning är att asylsökande som befinner sig i en utsatt position inte ska kunna utnyttjas av skrupellösa arbetsgivare. Frågan är dock vem som utnyttjar Kizilca. Arbetsgivaren som anställer honom på heltid för 18 000 kronor i månaden? Eller facket som låter honom bli ett offer för egenintresset?