Timbro: “Erik Sinander har grävt ned sig i ett hål”

När vi tar del av den kritik som återkommande riktats mot oss från Erik Sinander, bland annat i Lag & Avtal (22/2), har vi svårt att inte fråga oss om han drivs mer av politisk animositet än rättsliga argument. För sällan har kritik mot en idérapport så fullständigt missat alla frågor av relevans. 

Inom kort kommer IF Metalls konflikt med Tesla att vara den längsta i Sveriges historia. Förbundet, som länge har lyfts fram som en ledstjärna för seriös facklig verksamhet, har hamnat snett och snurrat in sig på ett sätt som de själva troligtvis aldrig eftersträvade. 

Ett framgångsrikt företag med kollektivavtal har tvingats att varsla personal efter att ha drabbats av IF Metalls blockad, utbyggnad av viktig laddinfrastruktur i Sverige har stoppats och både privatpersoner och företag har svårt att reparera sina bilar. Stridsåtgärderna som vidtagits drabbar i hög grad utomstående. Till råga på allt har IF Metall tvingats utesluta ett tjugotal medlemmar eftersom de inte vill strejka. Konflikten är ett misslyckande som i förlängningen skadar den svenska modellen. 

Timbros rapport Efter Tesla är en idérapport, sprungen ur en längre tids diskussion om hur de svenska konfliktreglerna faktiskt fungerar i det tjugoförsta århundradet. Vår ingång är att Tesla-konflikten på ett mycket pedagogiskt sätt illustrerar de orimligheter som de svenska konfliktreglerna innehåller. Det främsta exemplet på problemen är att konflikter i Sverige i så hög grad kan slå mot utomstående men också att rättsutvecklingen är svag. Här behövs omtag.

Många av våra förslag har förekommit i svensk debatt i decennier och vårt inlägg är riktat mot en samhällsintresserad allmänhet. Att Erik Sinander menar att rapporten gör anspråk på vetenskaplig legitimitet förstår vi inte alls: rapporten är en idéskrift, inte en avhandling. Ett språkligt fel åtgärdades efter att det pekades ut på lanseringen med ett par förtydliganden och den korta mening som nämnde Lex Britannia har korrigerats. Ingen av dessa har någonting med Tesla eller våra slutsatser att göra. 

Vi ställer oss därför frågan om det är något personligt agg som motiverar denna starka reaktion som Sinander senare publicerat. För tyvärr är hans invändningar inte bara irrelevanta för de frågor som rapporten behandlar – de är i flera fall även fel i sak. Därför tvingas vi dessvärre ägna utrymme som skulle kunna vigas åt konstruktiv diskussion till att bemöta vad som snarast måste beskrivas som kverulans.

Felaktigheterna börjar direkt, när Sinander sammanfattar våra förslag som begränsningar huvudsakligen för arbetstagarsidan. Han följer senare upp med att han får uppfattningen att vi som författare anser oss stå på arbetsgivarnas sida. Det stämmer inte. Förslagen bör omfatta båda parter. Den “sida” vi företräder är snarast den utomståendes. Det problem som återkommande lyfts fram är att stridsåtgärder i Sverige slår mot tredje man, och att det är det vi vill diskutera. Det centrala perspektivet tycks dock ha gått lektorn förbi. 

Sinander fortsätter med att beskriva hur vi begått ett allvarligt misstag genom att använda omfattas av snarare än bunden av i rapportens avslutande del. Det är ytterst svårt att förstå vari invändningen egentligen ligger. Skillnaden mellan att omfattas av och vara bunden av är akademisk i sammanhanget.

Vi noterar att andra uttrycker sig snarlikt i sina försök att enkelt sammanfatta systemets grund. I den utredning som föregick införandet av Lex Göteborgs hamn beskrevs systemets grundprincip som att: “När ett kollektivavtal har ingåtts råder fredsplikt under avtalsperioden för arbetet som omfattas av avtalet” (Ds 2018:40, s. 9). LO beskriver hur “alla anställda arbetar när avtalet är underskrivet och inga konflikter hotar produktionen så länge avtalet gäller”. IF Metall uttrycker det som att “[i] samma stund som ett centralt kollektivavtal tecknats gäller fredsplikt”. 

Vi uttrycker oss på liknande sätt när vi resonerar om den mycket tillåtande inställningen till sympatiåtgärder på svensk arbetsmarknad och konstaterar att “det strider mot systemets grundprincip att företag och arbetstagare som omfattas av kollektivavtal inte ska kunna räkna med arbetsfred”. Vi skulle lika gärna kunnat uttryckt oss som Svenskt Näringsliv i frågan: “Bruket av sympatiåtgärder devalverar värdet av kollektivavtalen genom att arbetsfreden inte är garanterad.”

Alla förstår vad som avses. Alla utom Erik Sinander.

Vi har heller aldrig påstått att det inte går att avtala om vidare eller snävare fredsplikt i kollektivavtal än det “standardpaket” som följer av MBL. Tvärtom. Vi beskriver de lagstadgade reglerna som just tumregler. Det finns oss veterligen inte ett kollektivavtal i svensk historia som reglerat frågan om sympatiåtgärder längre än lagen, men vi har heller inte uteslutit att man kan göra det. Snarare vore det mycket positivt med ett nytt huvudavtal som hanterade frågan. Att påstå att vi framfört en felaktig bild av gällande rätt är helt enkelt falsk. Att exempelvis Hydro i dagens läge i praktiken saknar möjlighet att freda sig är uppenbart. 

Att lyfta fram ordval och sedan medvetet missförstå och förstora upp utmärker inte en konstruktiv intellektuell hållning. Bevekelsegrunderna får Erik Sinander svara för. Däremot kan vi konstatera att han tagit miste på rapportens faktiska förslag: Vi tar inte ställning till hur en reform av sympatiåtgärderna skulle kunna se ut. Vi föreslår, tvärt emot vad Sinander återkommande skriver, inget lagstadgat förbud utan ser gärna att dagens mycket tillåtande system för sympatiåtgärder reformeras genom ett nytt huvudavtal. 

Vad gäller vår beskrivning av konflikträttens föränderlighet så ställer vi oss frågan om Erik Sinander egentligen har genuina invändningar. Vi undrar också om han själv är fullt införstådd med ordet huvuddrag och skillnaden mellan långsamt och inte alls. 

Det är vedertaget att svensk kollektiv arbetsrätt utvecklas långsamt. Vi pekar på att huvuddragen, åtminstone på SAF-LO-sidan, har varit desamma i snart ett sekel. Det betyder dock inte att den varit statisk, en åsikt som Sinander pådyvlar oss. Turerna kring Laval och 2019 års reform är exempel på förändringar. Men av antalet arbetstagare i Sverige är ungefär en promille utstationerade. Mindre än en promille är också organiserade i ett sekundärfackförbund. Dessa justeringar rör inte grunddragen vi vill diskutera. 

Att Lex Göteborgs hamn i rapporten beskrivs som en omfattande begränsning har att göra med ingreppets djup (i praktiken att hela Hamnarbetarförbundets verksamhetsmodell förbjuds i lag), inte att det skulle vara av betydelse för den svenska konflikträttens grunddrag eller fallet Tesla. 

En inkorrekt slutsats dras även i frågan om praxisutvecklingen. Vårt påstående att stora delar av arbetsrätten, exempelvis kring arbetsledningsrätten och vad som utgör grund för uppsägningar, är sprungen ur AD:s praxis menar han inte stämmer, och hänvisar till existensen av lagstiftning i form av LAS.

Det torde vara ett förhållandevis okontroversiellt påstående att hävda att AD har haft en mycket viktig roll i såväl utvecklandet av allmänna principer som tolkningen av allmänt formulerade begrepp på arbetsrättens område. 

Det innebär inte att lagstiftning saknar betydelse. LAS har sedan 1974 ställt upp ett mycket allmänt formulerat krav på att uppsägningar ska motiveras sakligt, först genom uttrycket saklig grund och sedan 2022 genom kravet på sakliga skäl. Men vad som utgör sådana skäl har i huvudsak utvecklats i AD:s praxis. Det här är exakt den dialog vi pekar på. 

Justitierådet Gudmund Toijer beskriver i den omtalade Toijer-utredningen föredömligt hur kravet på saklig grund i arbetsbristsituaitoner fyllts med innehåll och utvecklats i praxis (SOU 2020:30 En moderniserad arbetsrätt, s. 187ff.). Eller varför inte citera propositionen till den senare LAS-reformen: “Vilka personliga skäl som är saklig grund för uppsägning framgår inte av lagen. Saklig grund i form av personliga skäl har i första hand fått sitt innehåll genom rättstillämpningen i Arbetsdomstolen. Antalet rättsfall från domstolen är mycket stort.” (prop. 2021/22:176, s. 85). Regeringen konstaterar att några detaljerade bestämmelser eller anvisningar inte heller framöver ska läggas ned i lagtext eller förarbeten, utan anförtros Arbetsdomstolens tillämpning (s.88). 

Menar Erik Sinander också att lagstiftarens analys är fel samt att Toijer missförstått rättsläget? Nej, självklart inte. Han såg bara en chans att blanda bort korten. 

Sinander har här inte bara grävt ned sig i ett hål. Han har också gjort det inom ett helt annat rättsområde än det vi diskuterar. Arbetsdomstolen utgör en central källa till rättsutveckling inom exempelvis den individuella arbetsrätten. Vårt argument är att motsvarande utveckling och dialog skulle behövas även av konflikträtten, vilket skulle kräva förändringar av bestämmelsen i 2 kap. 14 § regeringsformen. Exakt hur lektorn ställer sig till denna reform vet vi inte, eftersom substansen tycks ha kommit bort.

Vad gäller frågan om social dumpning befinner sig Erik Sinander återigen långt ifrån Tesla-konfliktens spelplan. Servicetekniker tillhör LO-kollektivets mer välbetalda medlemmar och har en mycket stark position på arbetsmarknaden. Stridsåtgärderna som slår mot utomstående handlar i första hand inte om skydd för den lägsta villkorsnivån. 

Oaktat detta så är våra förslag fullt förenliga med fortsatt höga krav. Andra länder med kollektivavtalade system klarar av att hålla uppe en godtagbar nivå med en snävare konfliktram. Samförståndet som ofta finns i Sverige skulle med största sannolikhet bestå, liksom märkets betydelse. Den tydliga skillnaden är att de fackliga organisationerna skulle behöva ha ett starkare stöd bland medlemmarna, eftersom deras uppslutning i eventuella konflikter hade blivit betydligt viktigare. Arbetstagare hos arbetsgivare som avviker kraftigt från de breda kollektivavtalen skulle bli tacksamma att rekrytera som medlemmar. 

Det allt annat överskuggande problemet i Sverige är dessutom inte arbetsvillkoren utan utanförskapet. Sverige har i dag en av världens högsta tröskel in på arbetsmarknaden. Att oroa sig för att denna helt plötsligt skulle bli för låg är helt missriktat. Liknande skräckscenarier målades också upp i samband med exempelvis Lex Laval men visade sig vara grundlösa. 

Avslutningsvis så måste någonting sägas om liberalismens syn på korporativa modeller. Den liberala inställningen till den svenska modellen skiftar. Svante Nycander, som åberopas, tillhör dem som med typiskt nationella glasögon betraktat modellen som den framkomliga vägen för ett gott skydd för svaga grupper. Det är ett pragmatiskt sätt att se på frågan.

Lyfter man dock blicken är det svårt att helt förena liberala grundprinciper om demokrati, insyn, individuella rättigheter och pluralism med en strikt korporativ modell med en så stor maktkoncentration. Det finns också många länder som uppnått en välfungerande arbetsmarknad utan att sätta upp lika höga murar för personer att komma in på den.

Man måste också hålla isär den liberala idéen om att sluta sig samman i föreningar med kollektivism per se. Det skydd som exempelvis Europakonventionen har för facklig verksamhet inom ramen för föreningsfriheten är liberal och individuell. Den har helt andra utgångspunkter än det som exempelvis återfinns i 2 kap. 14 § RF och som utgår från den tungrodda, marxistiska synen på arbete. Den är i detta avseende unik i världen. 

Man kan dock, även som god liberal, välja det pragmatiska synsättet och acceptera en partsmodell. Vi vill dock hävda att detta måste ske med en hälsosam dos kritik, särskilt utifrån de som inte är representerade hos parterna: de som tvingas ut i arbetslöshet som konsekvens av parternas köpslående eller de som vill ställa sig utanför och pröva nya sätt att organisera arbetet. 

Det är det perspektivet vi har valt i rapporten Efter Tesla. Och det är det som vi hoppats att Sinanders invändningar skulle kretsa kring. 

Läs mer om debatten och om Tesla-konflikten

Erik Sinander: Timbros rapport om stridsåtgärder är ohederlig

Timbros rapport om stridsåtgärder hanterar fakta vårdslöst och rapportförfattarnas förslag om förbud mot sympatiåtgärder är grundat på ett missförstånd om gällande rätt. Det skriver Erik Sinander med anledning av de förslag som Timbro nyligen presenterade.

Teslastrejken: ”Det funkar inte fullt ut men vi fortsätter”

Teslakonflikten är den näst längsta arbetskonflikten sedan Metallstrejken 1945. Den funkar inte fullt ut men IF Metall är beredda att fortsätta, säger Veli-Pekka Säikkälä.

IF Metall lättar tillfälligt på Teslablockad

Från måndag får kraftigt skadade Teslabilar repareras för att göra livet uthärdligt för enskilda bilägare. Men det ska inte tolkas som ett svaghetstecken från facket, hävdar IF Metalls avtalssekreterare.