Brinner för att leda spretigt förbund

Vid första anblicken är det lite svårt att föreställa sig den svale, genomtänkte Anders Berndt med en elgitarr i händerna framför en skäggig publik i en mc-lokal. Numera lirar förbundsdirektören främst golf, med handicap 14. Och när vi träffar honom i Srats stora mötesrum är han kostymklädd, en helt vanlig dag på kontoret.

Den 1 januari tillträdde Anders Berndt som ny förbundsdirektör för Srat, ett litet förbund för akademiker i samhällsbärande professioner. Med jämna mellanrum lockar Srat till sig yrkesgrupper från de större – nu senast valde barnmorskorna att lämna Vårdförbundet för att ansluta sig.

Troligen känner få av de runt 20 000 medlemmarna till förbundsdirektörens bakgrund som lokal rockstjärna. Men den som själv kommer från en mind­re ort blir inte så överraskad – idrott och musik brukar vara vad som gäller, samtidigt som gränserna mellan olika sociala sammanhang ofta är mer porösa än de man hittar i en storstad. Och Anders Berndt växte upp i Karlskoga, en utflyttningsort då dominerad av Bofors AB.

– Det var en rolig uppväxt. Vi idrottade mycket, och några killar som hade pluggat i USA kom hem med base­ball­grejer och drog i gång ett lag. Vi tog oss ända upp till elitserien. För mig var det själva lagbygget som var ­roligt, det höll mig kvar också ett par år efter att jag flyttat för att plugga på högskolan, säger han.

Rockbandet Michigan Roll blev, trots namnet, som är slang för sedelrulle, ingen kommersiell succé. I så fall hade kanske Anders Berndt inte börjat på den beteende­vetenskapliga utbildningen vid Mälardalens hög­skola. Men nu gjorde han det, och någonstans under vägen upptäckte han att han är intresserad av ledarskap, att han vill påverka. Och att han är en person som människor vill lyssna på. Exakt när han förstod detta är ovisst, men varför det är så vågar han sig på att gissa:

– Säkert kan det ha något att göra med att jag inte snackar skit. Jag är uppriktig och ärlig. Och jag tänker igenom vad jag vill säga.

Det har ändå tagit honom tid att kliva fram som ­ledare. I Karlskoga gjorde man inte så. Där väntade man på att bli tillfrågad. Anders Berndt minns hur hans far fick ständiga bekräftelser på att ledningen på arbetsplatsen på Bofors ville se pappan i högre positioner. Där kom erbjudanden och där kom utbildningar. Pappan gick i pension som högre chef, tack vare att andra sett hans förmågor. Han hade aldrig själv sökt en chefstjänst.

– Så minns jag livet i brukssamhället också. Man ska inte förhäva sig. Jag har haft en viss rädsla för att göra mig sårbar genom att kliva fram och berätta att jag vill ha en annan roll än den jag har i dag. Därför var det ett stort steg för mig att uttala öppet att jag skulle vilja ta över ledarskapet här på Srat. Jag är väldigt nöjd med att jag gjorde det.

En av anledningarna till att han sökte sig till Srat var att det fanns utvecklingsmöjligheter – medarbetare i höga positioner hade inte så långt kvar till pension. Men han hade också jobbat länge, i tio år, som ombudsman på Sif som sedan blev Unionen.

– Det hände mycket under den perioden och jag ­utvecklades hela tiden, men jag kände ändå att jag ­behövde nya perspektiv. Och det jag tyckte mest om i arbetet var att stödja lokalt förtroendevalda. Att se till att de får bra kunskaper och trygghet i att utföra sitt ­arbete.

På Srat kunde han få sitt lystmäte. Srat har 26 medlemsföreningar i så vitt skilda yrken som lotsar, logopeder och flygtekniker. Visst samarbete finns bland ­annat när det gäller legitimationsyrken som exempelvis kiropraktorer, audionomer och logopeder, men regeln är att varje förening är mycket fristående.

– Föreningarnas självständighet är en viktig princip hos oss. På kansliet ansvarar vi för villkorsdelen av det fackliga medlemskapet, men villkorsutveckling och professionsutveckling hänger tätt samman och vi arbetar integrerat. Den politiska delen sköter föreningarna till stor del själva.

Anders Berndt var först förhandlare, därefter biträdande förbundsdirektör för Srat i några år, med ansvar för den privata förhandlingsverksamheten. I dag har han det operativa ansvaret för hela kansliets verksamhet. Karriären har gått som tåget, fastän han aldrig haft någon egentlig plan. Den gången han sökte till högskolan valde han utbildning helt och hållet av lust: till historia, till psykologi, samhällskunskap, och filosofi. Möjligen väcktes ledarskapstalangerna just här.

– Den beteendevetenskapliga utbildningen var helt ny, och den hade en del barnsjukdomar. Jag var med och bildade en linjeförening för att ta vara på studenternas intressen. Det resulterade i bland annat ett basår och platser i institutionsstyrelsen, berättar han.

Drivkraften att arbeta för att medmänniskor ska få det bättre fanns redan då, men den övergripande tanken var att läsa det som är intressant, och att förutsätta att det leder till ett roligt jobb. I den roll han har i dag, däremot, lyfter han hela tiden syftet. Allt kansliet gör ska skapa medlemsnytta.

– Med en organisation som består av engagerade ­individer uppnår man alltid mer. Personalen ska veta vad de vill uppnå, och hur och varför de ska uppnå det. Om vi inte pratar om syftet tror jag inte att vi kommer fram lika effektivt, och framför allt tror jag inte att vi mår lika bra.