Kommentar: Även ett rent medgivande kan göras strategiskt

2021-04-28 10:09 Erik Sinander  
Erik Sinander. Foto: Lunds universitet

EU-domstolens dom i Braathens-målet ogiltigförklarar möjligheten till ”orent medgivande” för en svarande i ett diskrimineringsmål. Men följderna av domen ska inte överdrivas, skriver Erik Sinander, Lag & Avtals expert på EU-rätt.

EU-domstolens dom i Braathens-målet är viktig för svensk del eftersom den tydligt ogiltigförklarar möjligheten till ”orent medgivande” för en svarande i ett diskrimineringsmål. För denna utgång har de stora svenska arbetsmarknadsorganisationerna uttryckt oro (”Förlikning viktigt för den svenska modellen").

Arbetsmarknadsparternas farhågor för det svenska förlikningsinstitutet bemöttes av Martin Mörk som är chef för Diskrimineringsombudsmannens processenhet. Martin Mörk förklarade i sin text att målet inte ”i något avseende [handlade] om förlikningar”, utan om rätten till domstolsprövning när rättighetskränkning skett. Han skrev vidare att något hot mot den svenska modellen var svårt att se.

Läs mer: Svensk processrätt är inte förenlig med EU-rätten

Enligt min mening har arbetsmarknadsorganisationerna i och för sig rätt i att domen påverkar möjligheten att ingå förlikning. Med det sagt ska, som Martin Mörk är inne på i sin artikel, dock inte följderna av domen för svensk del överdrivas. Slutsatsen i domen är att det svenska sättet att låta en svarandes orena medgivande ligga till grund för dom inte är förenligt med EU-rätten eftersom diskrimineringsfrågan då fortfarande är tvistig.

För det första bör det uppmärksammas att ett medgivande inte är riktigt samma sak som en förlikning.

Gemensamt för såväl medgivande som förlikning är att parterna är överens. Medan ett medgivande innebär att svaranden medger kärandens talan, kan en förlikning ske på andra premisser.

Domens förbud mot orena medgivanden i diskrimineringsmål innebär att kärandens förlikningsförhandlingsposition förbättras. Om en svarande skulle vägra att medge diskriminering finns det ingenting som hindrar att parterna träffar förlikning om ett belopp som till och med är högre än vad som först yrkats. På så sätt påverkar domen indirekt förlikningsförutsättningarna i diskrimineringsmål.

För det andra indikerar inte domen att rätten till domstolsprövning i diskrimineringsmål är absolut. Tvärtom står det klart av domen att ett rent medgivande från en svarande kan godtas och läggas till grund för dom (se särskilt sida 46 och sidorna 53-56 i EU-domstolens dom). En påstått diskriminerad måste alltså inte få sin sak prövad av domstol om svaranden medger att diskriminering har skett.

För att domstolen ska behöva pröva ett diskrimineringsmål måste det finnas en tvist. Finns inte någon tvist finns det heller inte någonting att pröva.

För det tredje synes domens rättsverkningar vara begränsade till diskrimineringsrätten. I diskrimineringsrätten tillerkänns rätten till upprättelse ett särskilt ideellt värde som inte kan ersättas i pengar. I andra tvister är det fortfarande vara möjligt att lämna orena medgivanden som sedan läggs till grund för domstols dom. Mot bakgrund av slutsatserna ovan är betydelsen av domen begränsad till att förbjuda orena medgivanden i diskrimineringsmål.

Orena medgivanden har ibland kallats för strategiska medgivanden eftersom de ofta vilar på till exempel ekonomiska överväganden snarare än rena skuldbekännelser. Det finns dock inte någonting som hindrar att en påstått diskriminerande svarande lämnar ett rent medgivande, det vill säga medger hela talan, i strategiskt syfte. Efter ett sådant medgivande finns det inte längre någon tvist och domstolen ska då meddela dom. En sådan dom kan eventuellt tjäna som ett slags upprättelse för käranden som då får ”diskrimineringsersättning”, men den har inte någon rättslig betydelse för någon annan än parterna i rättsförhållandet.

Domen kommer heller inte att utgöra något prejudikat för materiella rättsfrågor eftersom domstolen inte tar ställning till de frågorna. En hypotetisk fråga som i framtiden kanske kan visa sig bli verklighet är vad som händer om en svarande i ett medialt uppmärksammat diskrimineringsmål medger talan i domstol, men sedan förklarar i media att medgivandet varit rent strategiskt. Ett orent medgivande kan i ett sådant fall anses vara omoraliskt, men det är knappast olagligt

För att förhindra strategiska (rena) medgivanden krävs det att diskrimineringsersättningsbeloppen pressas uppåt. Om det yrkade beloppet är för billigt för att svaranden ska idas gå i svaromål i stället för att medge talan är det en indikation för att diskrimineringsersättningsbeloppen är för låga. Likabehandlingsdirektivets artikel 18 kräver nämligen att sanktionerna är ”effektiva, proportionerliga och avskräckande”.

Att utdöma ersättning i avskräckande syfte har av tradition varit främmande i svensk skadeståndsrätt. På diskrimineringsrättens område är det dock ett krav som grundar sig på EU-rätten. Att driva upp ersättningsbeloppen är emellertid inte helt lätt för en påstått diskriminerad eftersom till exempel rättegångskostnaderna fördelas utifrån hur stor del av det yrkade beloppet som den skadelidande vunnit. Om den skadelidande yrkat 200 000 kronor, men bara får 100 000 kronor är det troligt att parten får stå sina egna rättegångskostnader.

För svensk diskrimineringsrätt skulle det vara bra om tvist om dessa belopp drevs av DO eller fackförbund så att en diskriminerad slipper att själv stå risken för rättegångskostnader.

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev

Erik Sinander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Arbetsrätt