Guldklockan: Bo Cederlöf, på Svensk Handel

Hur har arbetet inom förhandlingsområdet för­ändrats under åren?                        

– Lagstiftningen i fråga om Las, mbl och facklig förtroendeman har ju i stort sett varit densamma genom åren, men kontinuiteten bland både ombudsmän och förhandlare har förändrats mycket. Man mötte under många år samma ombudsman från den fackliga sidan och de mötte samma förhand­lare hos oss. Vi kunde lösa saker mycket enklare genom att vi visste var vi hade varandra. Man byggde upp ett ömsesidigt förtroende för våra respektive roller. Det var också lättare att lösa problem som uppstått via ett telefonsamtal.

Vad innebär den ökade personalomsättningen?

– Det tar tid att lära känna varandra och lära sig tala samma språk. Visst är det bra med nytt blod men jag är gammaldags nog att tycka att det finns ett värde i att stanna länge på samma arbete.

Minns du någon speciell förhandling under dessa år?

– Ja, en gång på 90-talet skulle vi förhandla med facket om en anställd chef som företaget ville bli av med av något skäl. Ombudsmannen var jättetuff men killen hade några önskemål som gjorde att vi fick ner prislappen rejält för att lösa ut honom. Villkoren var bland annat att växeltelefonisterna inte skulle säga att han slutat och att han fick behålla sin tjänstebil under en övergångsperiod. Han ville nog inte visa för omgivningen att han fått sluta på jobbet.

Hur upplever du balansen mellan fack och arbetsgivare i dag?

– När det gäller konfliktreglerna har facket för stor makt. Genom den specialisering och automatisering som skett kan till exempel ett helt lager strypas och butiker tvingas stänga genom att bara ta ut några av de anställda på lagret i strejk.