AD har inte bedömt granskningsarvodena

2004-01-28 23:00  

Petra Herzfeld Olsson, doktor i juridik och verksam vid Arbetslivsinstitutet reder ut begreppen om granskningsarvoden. Hennes slutsats är att avgörande för bedömningen av granskningsarvoden måste bli om ett utökat skydd för den negativa föreningsrätten hamnar i strid med svensk lag.

Frågan om hur uttag av granskningsarvoden för oorganiserade förhåller sig till Europeiska sociala stadgan omgärdas fortfarande av viss oklarhet. Svenskt Näringsliv och Svenska Byggnadsarbetareförbundet har kommit till olika slutsatser. Skälet till oklarheten synes vara dels att Ministerkommittén inte berörde granskningsarvodena i sin resolution, dels att Europeiska sociala kommittén inte tog ställning till de aktuella granskningsarvodena utan överlät åt de nationella sdomstolarna att avgöra om dessa stod i strid med stadgan efter principer som formuleras i rapporten.
Det är inte så märkligt att bedömningen av granskningsarvodenas tillåtlighet tolkats olika.
Europeiska kommittén för sociala rättigheter ansvarar emellertid för den rättsliga bedömningen av om en stat lever upp till stadgans åtaganden
Ministerkommittén, Europarådets högsta organ, kan sedan med två tredjedelars majoritet anta en kompletterande rekommendation till kritiserad stat. I praktiken aktualiseras detta förfarande när en enskild stat ställt sig avvisande till kritik från Europeiska sociala kommittén och där många människor utsätts för kränkande behandling. Det innebär att ministerkommitténs ställningstagande inte kan betraktas som avgörande för om en stat lever upp till stadgans förpliktelser. Istället är det sociala kommitténs bedömning som bör följas.
Den Europeiska sociala kommitténs praxis har tillmätts betydelse vid nationella domstolar. Den norska Høysterett avgjorde exempelvis år 2001 ett mål om skyddet för den negativa föreningsfriheten. Domstolen angav att den är öppen att använda sociala kommitténs konklusioner som tolkningsstöd för nationell rätt och hänvisade till kommitténs praxis.
I målet visade det sig dock att kommitténs ståndpunkt kunde härledas direkt ur nationella rättskällor. Därmed kom kommitténs praxis att bekräfta vad som redan framgick av nationell rätt.
Att i svensk rättstillämpning följa det norska synsättet och använda Europeiska sociala kommitténs konklusioner som tolkningsstöd ter sig enligt min mening fullt rimligt.
I det aktuella fallet påtalar kommittén att granskningsarvoden inte i sig står i strid med artikel 5. Dessförinnan anger den dock att uttag av granskningsarvoden i vissa fall kan hamna i strid med artikel 5. Detta gäller om oorganiserade tvingas betala för annan verksamhet än själva lönegranskningen. Den återstående delen skulle då kunna hamna i strid med föreningsfriheten. För att avgöra detta skall det undersökas i vilken utsträckning arvodena är proportionella till kostnaderna för den service och för de fördelar som lönegranskningen medför för arbetstagarna. Kommittén överlämnar dock detta avgörande till de nationella domstolarna.
Frågan är alltså nu om och hur domstolarna kommer att behandla kommitténs utlåtande om frågan om uttag av granskningsarvoden för oorganiserade kommer upp på deras bord igen.
I debatten har det framhållits att AD redan avgjort frågan om granskningsarvodens förhållande till den negativa föreningsfriheten i målet AD 20/2001. Det kan dock konstateras att AD inte avgjorde det målet utifrån den proportionalitetsbedömning som sociala kommittén föreskriver. Däremot påpekade AD att det i föreningsrättsliga sammanhang inte finns anledning att göra åtskillnad mellan den aktuella granskningsverksamheten och den allmänna fackliga verksamheten.
Avgörande för utgången i det målet var emellertid att skyddet för den negativa föreningsfriheten i svensk rätt inte sträckte sig så långt som att förbjuda den här typen av arvoden. Skyddet för den negativa föreningsfriheten ansågs utgå uteslutande från Europakonventionen och därifrån kunde inte ett förbud för det aktuella granskningsarvodet härledas.
Tidigare riksdagsbehandlingar av frågan om skyddet för den negativa föreningsfriheten - lagstadgat skydd hade där avvisats - föranledde därutöver att försiktighet skulle iakttas vid rättstillämpningen. Dessutom påpekade AD att det inte fanns något stöd för att Europeiska sociala stadgan innefattade ett mer långtgående skydd för den negativa föreningsfriheten än det som kommer till uttryck i Europadomstolens praxis.
Det måste emellertid nu anses klarlagt att Europeiska sociala stadgan föreskriver ett mer långtgående skydd för den negativa föreningsfriheten än vad som i nuläget kan härledas från Europakonventionen. Avgörande för framtida mål i svenska domstolar om granskningsarvoden och den negativa föreningsföreningsfriheten torde därför bli om ett utökat skydd hamnar i strid med svensk lag, i sådana fall har svensk lag företräde. Om inte måste undersökas om skyddet kan intolkas i svensk rätt.
En utökning av skyddet för den negativa föreningsrätten som medför inskränkning av kollektivavtalsbestämmelser hamnar dock i strid med förhandlingsrätten som bland annat skyddas enligt paragraf 10 i medbestämmandelagen. Denna kan dock inskränkas genom lag. Det tycks dock inte vara möjligt att intolka ett skydd för den negativa föreningsrätten i paragraferna 7 och 9 i MBL. Däremot torde AD kunna jämka ett kollektivavtal som strider mot den sociala stadgan, till exempel med stöd av paragraf 36 i avtalslagen.
Om det emellertid inte befinns vara möjligt att i svensk rätt tolka in ett sådant skydd för den negativa föreningsrätten övergår frågan till lagstiftaren. Detta skulle dock bli en ganska svårsmält historia för den svenska riksdagen.

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer