”Byta jobb är bästa sättet att höja lönen”

2017-06-01 00:00 Ann Norrby  

PROFILEN. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män. Ekonomen Agneta Stark tycker att det är märkligt. – Löneskillnaden på 4–6 procent ses som så liten, den finns nästan inte. Samtidigt bråkar parterna som attan om 0,5 procent i avtalsförhandlingarna.

Det är stimmigt på kaféet mittemot Maria kyrka där vi träffas. Men Agneta Stark har inga problem med att stänga ut pratet från grannborden och elegant lägga ut texten om vikten av kunskap.

Jämställdhet och att formulera strategier för förändring går som en röd tråd genom hennes yrkesliv. Intresset för genusfrågor fanns redan under skoltiden.

– På flickskolan hade vi väldigt medvetna lärare.

Efter skolan började hon läsa juridik. Men efter ett års studier upptäckte hon att det fanns ekonomiska förklaringar till det mesta inom juridiken. Det var ekonomin som gjorde att det då, i mitten av 60-talet, nästan inte fanns några konsumentlagar samtidigt som avtalsrätten var högt utvecklad.

Efter juridikexamen fortsatte hon därför på Handelshögskolan i Stockholm och blev civilekonom.

– Vi kvinnor var alltid i minoritet, 5 procent av dem som läste redovisning och finansiering. Vi var därför väldigt synliga och fick ofta frågan från lärarna. Jag var alltid tvungen att vara förberedd.

Just det ser inte Agneta Stark som något problem, men det fanns annat som var besvärligt när hon började forska på Stockholms universitet. Det skapade problem att inte bli inbjuden till forskarnätverken och att inte få samma hjälp till vikariat av professorerna som de manliga studenterna.

Doktorsavhandlingen, som hon gjorde ihop med en manlig kollega, handlade om hur företags verksamhet kan beskrivas ur de anställdas perspektiv. De kallade det social redovisning och använde industriföretag som exempel. När hon blev rektor för Högskolan Dalarna många år senare fick hon återvända till industrin.

– Det var väldigt roligt, vi hade ett bra samarbete. Den tunga industrin där är engagerad i högre utbildning och forskning.

Agneta Stark har forskat hela sitt yrkesliv och sätter kunskaper högt på listan över vad som behövs för att förändra. Nu är hon orolig för att grunden för svenskt politiskt liv, det statliga utredningsväsendet, är ifrågasatt. Förr fick en massa folk god tid på sig för att tillsammans ta reda på saker och sedan lägga fram det man faktiskt visste. Nu görs allt fler utredningar av en person på kort tid.

– Kunskap är inte allt, även värderingar spelar in. Men kunskap kan förändra värderingar.

Agneta Stark använder det mest välkända exemplet, hur synen på alkohol och bilkörning har förändrats. På 50-talet var det inget problem att köra bil efter några glas vin, då visste man ännu inte hur farligt det var. I dag när man vet det, är det självklart att låta bilen stå.

En av hennes favoritkällor till kunskap om hur människor lever är Statistiska centralbyrån.

– Jag är en stark anhängare av Statistiska central­byrån. På 80-talet fick jag ett dedicerat exemplar av årsboken för att jag hade använt den så mycket i det jag hade skrivit. Det är jag väldigt stolt över.

Men kunskap räcker inte, handling måste också till. Agneta Stark var en av kvinnorna som bildade Stödstrumporna i början av 90-talet.

– Inför valet 1994 sjönk andelen kvinnor på valbar plats på valsedlarna för första gången sedan kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Vi hotade med att bilda ett kvinno­parti. Men vi behövde inte göra det, partierna ändrade sina valsedlar.

Gruppen finns inte kvar, det var en tillfällig organisation med ett bestämt mål. Agneta Stark anser att aktionen 1994 förändrade svensk politik för gott. Efter den socialdemokratiska valsegern deklarerade parti­ledaren Ingvar Carlsson att han skulle bilda en regering med hälften kvinnor och hälften män.

– Sedan dess är det svårt för någon att säga att vi inte fick ihop så många kvinnor eller vi går bara efter kompetens.

En annan milstolpe är de så kallade Tham-professurerna. Regeringen, där Carl Tham var utbildningsminister, bestämde 1994 att ett trettiotal professurer skulle tillsättas av sökande av underrepresenterat kön (läs: kvinnor). En förutsättning var att de som fick tjänsterna hade tillräckliga kvalifikationer. Det blev ett väldigt liv. Anseendet för den svenska högre utbildningen skulle försvinna. Sverige skulle bli en slumforskningsnation. Tidningarnas ledarskribenter såg inte maktkampen, utan beskrev det som en saklig diskussion.

– När tjänsterna skulle tillsättas, kom lärosätena med förslag på massor av väl meriterade kvinnor. Tham-professurerna förbättrade könsbalansen.

Men fortfarande finns löneskillnaderna mellan kvinnor och män kvar. I en studie av expertnätverket Lönelotsarna beräknas skillnaden nu i genomsnitt till 5 300 kronor i månaden. Grunden för studien är en jämförelse mellan lönerna i likvärdiga yrken. Agneta Stark skrev i början av året tillsammans med nio andra en debattartikel om studien.

– Jag blev inte förvånad av studiens resultat, jag har så lång erfarenhet av de här frågorna. Så länge som den mansdominerade gruppen anställda i industrin ska sätta märket i avtalsförhandlingarna, så kommer inte kvinnorna i kapp.

Agneta Stark beskriver målande hur löneskillnaderna har försvarats med än det ena, än det andra. Men männens jobb är inte tyngre eller smutsigare. Inte heller jobbar män mer på obekväm arbetstid, är bättre utbildade eller bättre förhandlare, anser hon.

Hur kommer det sig då att skillnaderna finns kvar?

– Det viktigaste hindret för att få bort dem är uppfattningen att det inte går. Lika viktigt är kanske uppfattningen att 4-6 procent är en så liten skillnad att den nästan inte finns. Detta samtidigt som parterna bråkar som attan om 0,5 procent i avtalsförhandlingarna.

Hittills har det mest verksamma sättet att höja sin lön varit att ”rösta med fötterna”, det vill säga byta jobb. Så har läkarna gjort och så gör sjuksköterskorna numera.

– Sjuksköterskebristen beror inte på att det finns för få utbildade sköterskor, utan på att de har lämnat vården. Jag tror att undersköterskorna kommer härnäst.

”Roligast att skriva”

När en text ser väldigt lätt ut, då är den genom­arbetad, säger Agneta Stark.

– Det är ju inte så att man plötsligt skriver något som är klart och begripligt, utan man skriver om och skriver om.

Att hitta ord för något som är svårfångat, det är skrivglädje för henne. Om det är rätt eller fel ord avslöjas när någon annan läser ens text högt, säger hon.

– Man hör rytmen, vad som hakar upp sig, vad som funkar.

Körsångare hela livet

Namn: Agneta Stark.

Ålder: 71 år.

Bakgrund: Först jur kand sedan civilekonom. Startade jämställdhetscentrum på Karlstads universitet, drog i gång Tema genus på Lin­köpings universitet, var rektor för Högskolan Dalarna.

Gör nu: Ledamot av Expert­gruppen för jämställdhet i högskolan, styrelseledamot i högskolan i Borås, ordförande för forskarskola i Lund och i Centrum för jämställdhetsforskning i Uppsala, skriver ledare i tidningen Etc.

Familj: Gift med för­fattaren Sven Lindqvist, tre barn och sju barnbarn.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Fritid: Sjunger i kör. ”Har jag gjort hela livet.”

Läser: Mycket utredningar och facklitteratur. ”Sven läser skönlitteratur högt för mig sedan 30 år. Just nu Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, en utmärkt högläsningsbok.”

Ann Norrby

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer