KOMMENTAR Finska semesterdomen klargör gränserna för tillämpningen av stadgan

2019-12-27 00:00 Erik Sinander  
Foto: Staffan Westerlund

För att bestämmelser i ett EU-direktiv ska kunna åberopas i förhållande till ett annat privat rättssubjekt krävs normalt att direktivet har implementerats i nationell rätt. Under de senaste åren har EU-domstolen dock klargjort att bestämmelser i direktiv kan ges horisontell direkt effekt med stöd av EU-stadgan. EU-stadgan är nämligen, till skillnad från direktiv, en del av EU:s primärrätt.

Primärrätten är det närmaste man kommer en grundlag i EU, och enligt de principer som under lång tid utarbetats ska primärrätten alltid få genomslag framför nationell rätt. Stadgan föreskriver bland annat att arbetstagare ska ha rätt till årlig betald semester (artikel 32 i stadgan). I domen Bauer och Willmeroth (C-569/16 och C-570/16, EU:C:2018:871) som meddelades den 6 november 2018 fastslogs att denna rätt till semester dels skulle förstås som att den omfattar arbets­­tids­direktivet och dess praxis, dels att den skulle ha horisontell direkt effekt och följaktligen vara tillämplig i ett förhållande mellan privata rättssubjekt.

I det fallet betydde det att en arbets­tagares änka kunde kräva semesterersättning från sin av­lidne makes arbetsgivare trots att någon sådan rätt inte fanns enligt tysk rätt. För att denna rättssats om stadgans horisontella direkta effekt ska kunna användas krävs enligt artikel 51 i stadgan att det är en situation där EU-rätten är tillämplig.

Domen i de två finska målen är viktig eftersom den klargör frågan om när EU-rätten, och följaktligen stadgan, är tillämplig. I domskälen fastslår EU-domstolen att det inte är tillräckligt att en nationell åtgärd vidtas på ett område där EU har befogenheter för att EU-rätten ska bli tillämplig. I det aktuella fallet hade finska arbetstagare rätt till fler semesterdagar än de fyra veckors semester som arbetstidsdirektivet garanterar. Det finns inte någonting i arbetstidsdirektivet som hindrar att man i nationell rätt inför fler semesterdagar än minimikravet om fyra veckor. Tvärtom anges det i artikel 15 i arbetstids­direktivet att staterna får införa regler som är förmånligare för arbetstagarna. Enligt EU-domstolen är emellertid inte den lagstiftning som går utöver vad direktivet kräver att anse som EU-rättslig. Att det bara är de regler i ett direktiv som är tvingande för medlems­staterna att genomföra som omfattas av begreppet om EU-rättens tillämpningsområde betyder att rättssatsen om stadgans horisontella direkta effekt bara kommer att kunna tjäna som en harmoniseringsmekanism för minimirättig­heter i EU.

Ett annat sätt att tolka frågan om EU-rättens tillämpning hade kunnat vara att EU-domstolen i stället hade sagt att semester är ett unionsrättsligt begrepp, eftersom EU har lagstiftat på området. En sådan tolkning skulle innebära att arbetsgivare vore skyldiga att flytta semesterdagar till följd av sjukskrivning oavsett om det är fråga om en semesterdag inom de fyra första veckorna eller en semester­dag som överskrider minimi­kravet.

Den tolkningen gäller alltså inte. Det står därför klart att olika regler gäller för de fyra första semesterveckorna jämfört med eventuellt överskridande semesterdagar enligt nationell rätt.

Erik Sinander

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna