”Våra medlemmar behöver bättre omställningsstöd”

Martin Wästfelts nya roll på Unionen innebär också att han ska vara med och förhandla om märket.

Har det varit ett mål för dig att bli förhandlingschef på Unionen?

– Nej, jag har varit jurist i den här världen sedan 1995 och huvudsakligen processat de första 15 åren. Sedan var jag chefsjurist i tio år. I den första rollen handlade det mer om hur reglerna ska tillämpas. Nu är jag med och skapar hur de ska se ut. Jag är glad över att ha fått den här möjligheten.

Nu får du även sitta med i facken inom industrin och förhandla om märket, hur känns det?

– Spännande. Jag har under alla år följt industriavtalet och fick inblickar i hur förhandlingarna fungerade innan avtalet kom till stånd. Jag har ett tidigt minne från 1990-talet när jag hörde telefonen ringa hos dåvarande förhandlingschefen på SIF.

– På det hetsiga samtalet förstod jag att det inte var populärt att parterna på massa- och pappersområdet hade gjort upp före resten av industrin.

Hur funkar ert samarbete mellan facken inom industrin bakom kulisserna?

– Det berättar vi aldrig.

Hur ser du på kritiken mot märket?

– Det är en ständig pedagogisk uppgift att förklara varför märket fyller ett syfte. Jag tolkar det som att vissa parter tror att man kan skruva och ändra men ändå behålla det som varit bra. Om alla grupper ska ha mer än genom­snittet har vi inget märke kvar.

Tänker du på Kommunal?

– Alla fackförbund tycker nog att man har grupper som ligger efter. Men vi behöver ett system som långsiktigt levererar. De som kritiserar märket har inte visat något fungerande alternativ.

Du har även blivit förhandlingsledare för PTK och förhandlar i den rollen med Svenskt Näringsliv om flexiblare arbetsrätt – hur går det?

– Vi kör hårt. Jag kan inte ge någon prognos. Långsiktigt är det bra för systemet om parterna förmår att komma överens om regleringar på detta område. Vår angelägenhet är inte styrd av politikers klåfingrighet, utan av att vi ser att våra medlemmar behöver bättre omställningsstöd.

PTK, LO och Svenskt Näringsliv har bildat ett gemensamt råd för samverkan i EU-frågor, varför behövs ett sådant?

– Vi vill hitta en gemensam hållning gent­emot EU innan det blir regleringar. Och när en reglering väl kommit kanske vi kan på­verka hur den ska implementeras i Sverige. När den väl är implementerad kan vi hitta bättre former än att hamna i Laval-tvister. Det är en styrka att göra det partsgemensamt.

Finns det risk att ni blir för tajta med mot­parterna?

– Det är en berättigad fråga. Jag tror inte det. Men man måste såklart tänka på det. Även om vi som parter träffas mycket skulle jag personligen inte umgås med mina motparter. Det tror jag inte att man ska göra. Det vore olämpligt. Det ligger i professionalismen.

Vilken är den grundläggande konflikten mellan er parter?

– Frågan om hur resultatet av arbetet som utförs ska fördelas mellan arbetskraft, kapital och investeringar. Den konflikten kommer aldrig att försvinna, men den kanske har blivit mer komplicerad i en globaliserad värld.

Har du ansvar för alla förhandlingar på Unionens olika avtalsområden eller delar ni på det?

– Jag har ansvar för alla avtalsområden. Vi har inte, som andra förbund, flera förhandlingschefer. Men vi har runt 35–40 förhandlare. Sedan har vi backofficepersonal som tar fram underlag till förhandlingarna. Det är ett stort pussel.

Kan er storlek vara ett problem?

– Det är absolut en utmaning. Men för­delarna med vår bredd överväger nack­delarna. Annars skulle vi inte ha lyckats hålla samman i elva år, sedan sammanslagningen mellan SIF och HTF. Svagare grupper hos oss har också haft stor glädje av att det finns några som plogar.

LO fastslog i en rapport att lönegapet mellan tjänstemän och arbetare växer. Du håller inte med om slutsatsen – varför?

– Tjänstemännen får inte mer på bekostnad av arbetare. Det har varit lite skillnader under olika perioder, men sett under hela den här industriavtalsperioden så är det ganska lika proportioner mellan arbetare och tjänstemän.

Hur ser du på lönegapet inom Unionen, till exempel skillnaden mellan callcenters och tjänstemän på industrier?

– Det man kanske inte alltid tänker på är att en del grupper finns på orter där löneläget är lågt och där det är svårare att hitta andra jobb. Men i princip tror vi på individuellt satta löner, med några få undantag. Vi tror också att det behövs siffror i våra avtal. Annars är det svårt att sätta ett märke.