Åsikter

Globala företag ligger steget före

Jenny Welander Wadström, advokat och delägare på Roschier advokatbyrå.

DEBATT. I nummer 10 av Lag & Avtal avhandlades hur EU-domstolen påverkar arbetsrätten i Sverige. I reportagen nämndes också verksamhetsövergångar. Det är ett område där vi i Sverige inte riktigt har hängt med. Det skriver advokat Jenny Welander Wadström, delägare på Roschier advokatbyrå.

Trots att vi alltmer arbetar över nations­gränserna fokuserar vi arbetsrättsligt fortfarande på var arbetet rent fysiskt utförs. Vi lutar oss även på ett formellt arbetsgivarbegrepp som bara i enstaka fall sträcker sig bortom den juridiska personen. Detta rimmar dåligt med verkligheten i många globala företag.

När reglerna om verksamhetsövergång tillämpas ställs detta på sin spets. Det står klart att överlåtelsedirektivet även gäller gränsöverskridande verksamhetsövergångar, men hur ska reglerna tillämpas när själva verksamheten bedrivs i flera länder och tvärs över olika bolag inom en koncern?

Vad gäller då en koncern säljer av en division som spänner över bolag och landsgränser, en så kallad internationell carve-out? Om den aktuella divisionens verksamhet i Sverige är begränsad till ett fåtal anställda vars anställande bolag inte omfattas av transaktionen – ska dessa anställda då ha rätt att följa med vid övergången?

Vid en strikt tillämpning av överlåtelsedirektivet i ljuset av nuvarande praxis blir svaret nej. Men svaret kan (och sannolikt bör) lika gärna bli ja om man tillämpar ett vidare och mer verklighetsnära perspektiv.

Vid tillämpning av reglerna leder följande två synsätt till ett mer ändamålsenligt re­sultat.

För det första, vid prövningen utifrån EU-domstolens så kallade Spijkers-kriterier som syftar till att fastställa om det är en ekonomisk enhet eller bara spridda tillgångar som övergår, bör hela den globala divisionens verksamhet beaktas och inte enbart den del av verksamheten som rent fysiskt bedrivs i Sverige.

Ser man divisionens verksamhet som en helhet utan att låta sig begränsas av nations­gränser och bolag så skulle det i mitt exem­pel inte råda någon tvekan om att det är en ekonomisk enhet som övergår. Därmed skulle de anställda i Sverige omfattas av direk­tivets skydd, medan en prövning utifrån de få tillgångar som finns i bolaget i Sverige ger motsatt resultat.

För det andra, genom tillämpning av ett funktionellt arbetsgivarbegrepp kan man komma fram till att de anställda i Sverige har rätt att följa med den verksamhet de är knutna till och utför arbete för, även om inga tillgångar överlåts av det bolag som på papperet är deras arbetsgivare.

Visst stöd för ett sådant synsätt kan hämtas från fallet med det nederländska bolaget Heineken BV, även om omständigheterna var speciella. Målet gällde ett personalbolag från vilket arbetskraft hade lånats ut till andra koncernbolag där verksamheten i praktiken hade bedrivits. Här valde EU-domstolen att se bortom den arbetsgivare som stod på anställningskontraktet till förmån för den ”icke-kontraktuella arbetsgivaren”. Det innebar att de anställda hade rätt att följa med verksamheten trots att inga tillgångar överläts från det bolag som var deras kontraktuella arbetsgivare.

I praktiken löser globala företag ofta frågan genom att reglera att alla anställda knutna till den division som säljs ska ges möjlighet att följa med på oförändrade villkor. Alternativt hyrs de ut till förvärvaren. På det viset får fler anställda ett bättre skydd än de hade fått om man tillämpat gällande svensk praxis.

Denna hantering är mer i linje med överlåtelsedirektivets och sannolikt inblandade parters syfte i den globala företagsvärld vi befinner oss i. Men troligtvis hanterar inte alla arbetsgivare frågan på detta sätt, vilket är olyckligt, såväl för företagen som de anställda. Förhoppningsvis kommer ett vidare synsätt tydligt bekräftas i praxis framöver.