Objektivitet kräver koll på känslorna

Det finns en stark kultur av att tysta ner känslor i det vardagliga arbetet i rättsväsendet. Det visar Stina Bergman Blix och Åsa Wettergrens forskning som nyligen publicerats i boken Professional Emotions in Court – A Socio­logical Perspective.

I fyra års tid följde Stina Bergman Blix, docent vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, och Åsa Wettergren, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, över 100 personer i det dagliga arbetet i fyra domstolar och en åklagarkammare. De satt med på över 300 förhandlingar och på förberedelser. De intervjuade också personerna.

Arbetar anställda i rättsväsendet utan känslor?

– Nej, det gör de inte. Känslor är en viktig del av deras arbete, säger Åsa Wettergren med eftertryck.

Ni skriver att känslor i rättsväsendet behöver erkännas. Varför det?

– I rättsväsendet antas känslor inte finnas, eftersom rättens uppgift är att skipa rättvisa genom saklighet och ratio­nalitet. Det vilar på en föreställning om ett rationellt handlande, en professionalism som på olika sätt hävdar att den inte har med känslor att göra. Men känslor är en viktig funktion av det rationella handlandet. Forskning visar att det är omöjligt att agera ratio­nellt utan känslor, säger Åsa Wettergren.

Vilken roll spelar känslor i rätts­väsendet?

– Vi människor motiveras och orien­teras av känslor. De som jobbar inom rättsväsendet har känslor oavsett om man låtsas om dem eller inte. De drivs av bakgrundsemotioner som spänning, intresse, nyfikenhet och rättspatos.

– För att klara av att vara objektiv, behöver man bli medveten om sina känslor och få upp den känslomässiga informationen på bordet. Om man inte kan identifiera och reflektera kring sina känslor, kan det leda till ett mindre objektivt förfarande, säger Åsa Wettergren.

På vilket sätt då?

– För att kunna göra en bra juridisk värdering av bevismaterial krävs det att man kan vikta sina känslor kring det som framgår under processens gång. Till exempel att en åklagare kan vikta sina känslor av sympatier och antipatier för de inblandade, säger Åsa Wettergren.

– En domare kan ha lättare att förstå en part som är mer lik hen själv, och sätta sig in i den personens situation. Det kan handla om till exempel samhällsklass eller etnicitet. Det sker intuitivt, och tänker man inte på att det här spelar in kan man bli partisk i sin bedömning, säger Stina Bergman Blix.

– Om man tänker att känslor inte spelar roll kan man lätt få idén att en domare ska ha ett stenansikte. Men det kan tolkas som arrogant eller att domaren inte bryr sig, fortsätter hon.

Men objektiviteten då?

– Objektivitet är inte ett tillstånd, utan en process, ett görande, och en del av det är att uttrycka objektivitet. Det är någonting man gör genom handlingar som sakligt och rättvist bemötande.

Hur talar de som jobbar i rätten om känslor?

– De talar inte om sina egna känslor. Det finns inte utrymme för det, säger Stina Bergman Blix.

Vad beror det på?

– Kulturen av att tysta ner känslor i rätten. Att ventilera känslor uppfattas som professionellt inom en profession, till exempel inom polisen, men som oprofessionellt i rättsväsendet. En åklagare kan arbeta med samma material som polisen, som går på de­briefing, men inte åklagaren.

Känslohanteringen fångas inte heller upp av organisationen, utan läggs på individen, beskriver författarna.

Vad vinner man på att öka medvetenheten kring känslor i rätten?

– Det kan leda till ökad reflektivitet och objektivitet i rättssystemet. Det kan få till stånd bättre domstolsbeslut. Att erkänna känslor handlar till syvende och sist om rättssystemets legitimitet, säger Åsa Wettergren.