Svårt översätta tyska löneavtal rakt av

Den 18 november lyckades industriparterna i den sydtyska delstaten Baden-Württemberg enas om ett tvåårigt löneavtal. Det ger 4,25 procents löneökningar per år och därutöver skattefria engångsutbetalningar på totalt 3 000 euro. Det anses vara ett bra avtal, ur arbetstagarsynpunkt, och ett dyrt avtal för arbetsgivarna. Ur samhällssynvinkel skulle avtalet kanske kunna ses som inflationsdrivande? Man kan fråga sig hur vägledande nivåerna är för svensk lönebildning?

– Tyskland är viktigt, konstaterar Jonathan Herlitz, utredare på IF Metall och nationalekonom med en särskild utblick mot industrin i vårt stora grannland i söder. Det är världens fjärde störta ekonomi och en av Sveriges viktigaste handelspartners, men även ett betydande konkurrentland. De två länderna följs åt.

– Går det bra i Tyskland så går det ofta bra i Sverige också, säger Jonathan Herlitz.

Hur lönebildningen utvecklas i omvärlden är en av flera faktorer som både arbetsgivare och fackförbund tittar på när de formulerar sina förhandlingsmål. Västeuropa är viktigt och i synnerhet Tyskland. Men man bör inte översätta tyska löneavtal rakt av till en svensk kontext, varnar Jonathan Herlitz. Det finns många likheter, men även viktiga skillnader:

Regional indelning

Tyskland består av sexton förbundsländer, eller delstater. Var och en av dessa har sina fackförbund, arbetsgivarorganisationer och avtalsrörelser. Det regionala har ingen liknande betydelse i Sverige, där de centrala avtalen tecknas nationellt.

Täckningsgraden

Endast drygt hälften av tyska arbetstagare omfattas av kollektivavtal. Motsvarande siffra i Sverige är 90 procent. Det betyder att en mindre andel av tyska arbetstagare kan räkna med en del av kakan från ett nytecknat löneavtal. I Sverige, däremot, får industriavtalets märke brett genomslag.

I Tyskland är endast 16 procent av arbetstagarna medlemmar i fackförbund. I Sverige är organisationsgraden betydligt högre, 70 procent. I båda länderna är det endast medlemmarna i det löneförhandlande facket som formellt sett har rätt till de kollektivavtalade lönehöjningarna, men i praktiken tillämpar arbetsgivarna samma höjning även på de oorganiserade.

Samordningen

I Sverige är samordningen på såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarsidan betydligt starkare än vad den är i Tyskland.

– De två länderna har helt olika lönebildningsmodeller, vi har Industriavtalets industrinormering som sätter takten. Inget sådant finns i Tyskland.
Den fackliga paraplyorganisationen Deutscher Gewerkschaftsbund (DGB), där IG Metall är störst, har exempelvis ingen samordning, säger Jonathan Herlitz.

– Varje fackförbund har egna krav och förhandlar själva. När det kommer till industrin har man dock ett nationellt krav. IG metall förhandlar sedan i varje region som ibland kan vara en delstat eller en sammanslagning av delstater.

Pilotavtal förekommer på så vis att de som lyckas träffa avtal först kan bli kopierade av andra. Sedan avtalet blev klart i Baden-Württemberg har ett par andra delstater redan tagit efter det här. Bolaget Volkswagen med sina 125 000 anställda och med hängavtal med IG Metall har också anammat pilotavtalet, men med ett lite annat upplägg för engångsbeloppen (2 000 euro första året och 1 000 euro andra).

Förhandlingskulturen

Fackens lönekrav är alltid betydligt högre i Tyskland än vad vi är vana vid i Sverige, men så är ”fallhöjden” från ursprungsyrkandet också längre i Tyskland än i Sverige.
– Tyskarna kräver traditionellt mer än vad vi gör i Sverige. De senaste åren har de legat kring 6,0 procent. Men i år krävde IG metall krävde 8,0 procent i metallindustrin och 8,2 i stålindustrin. Det näst största facket Ver.di (Vereinte Dienstleistungsgewerkschaft) har krävt 10,5 procent för offentliganställda i stat och kommun.

Avtalskonstruktionen

Tyskarna har olika sorters tariffsystem som kan skilja sig åt mellan regioner. Lönehöjningen i procent, som vi läser om, är höjningen av tariffen. De som ligger över tariffen får därmed inte hela den procentuella höjningen. Det ska jämföras med Sverige där man räknar löneökningen på utgående lön

Engångsbeloppen förekommer knappast alls i Sverige, men i Tyskland har de blivit vanligare på senare år och en större andel av avtalsvärdet.

Under pandemin förekom så kallade Coronabidrag. Engångsbeloppen är billigare för arbetsgivarna och har också fördelen av att vara enkla att räkna på. IG Metall har varit tydliga med att de egentligen vill ha permanenta löneökningar.

Den här gången har staten lagstiftat om skattebefrielse för arbetsgivare som betalar ut engångbelopp på som mest 3 000 euro.