Om Paolo Roberto varit anställd

2020-06-25 00:00 Georg Frick  
Georg Frick. Foto: Nina Hedlund

KRÖNIKA. Under mina år som arbetsrättslig rådgivare har jag haft flertalet diskussioner med arbetsgivare som har velat avsluta en anställningsrelation med en arbetstagare som på sin fritid begått omoraliska och ibland olagliga handlingar.

Jag förstår den frustration som uppkommer då jag måste konstatera att det inte är arbetsrättsligt självklart att anställningen kan upphöra.

Det är skillnad på fel och arbetsrättsligt fel.

Exempelvis lär det knappast ha undgått någon att Paolo Roberto tidigare i våras köpte sex och därefter blev tagen i polisens razzia.

Massmedia rapporterade under en dryg veckas tid med svarta rubriker hur många av hans uppdrags­givare och samarbetspartners för att skydda sina respektive varu­märken i rask takt avslutade sam­arbetet. Exempelvis TV4, Mitt Kök, Ica, Coop, med flera.

Att samarbete avslutas ser jag som en rimlig affärsmässig konsekvens av hans både olagliga och omoraliska handlande, men i övrigt kan jag inte bedöma vad som är rätt eller rimlig straff­påföljd, då det inte är en arbetsrättslig fråga.

Men hur hade en liknande situation hanterats om han i stället för uppdragstagare hade varit arbetstagare?

På den punkten är det stor skillnad.

Arbetsgivaren måste alltid göra en självständig arbetsrättslig bedömning.

För att det ska vara möjligt att avsluta en anställnings­relation förutsätts det att arbets­tagaren orsakar en arbetsrättslig skada, eller med andra ord bryter mot grundläggande åtaganden i sitt anställningsavtal.

Att begå olagliga gärningar på sin lediga tid (vilket kan jämföras med Paolo Roberto) är i sak ingen arbetsrättslig skada. Däremot är det självklart en moralisk skada, men frågan om moral hanteras inte med arbetsrättsliga regler.

Vad anställda gör på sin lediga tid har arbetsgivaren i normalfallet inget med att göra. Se exempel­vis AD 2008:2, resemontören som köpte sex (arbetsgivaren hade inte saklig grund för uppsägning).

För att det privata felet ska angå arbetsgivaren krävs det att det på något sätt har smittat anställningsrelationen eller med andra ord att det har uppkommit en förtroendeskada. Och då handlar det oftast om befattningar som i sin funktion har ett förtroendekapital. Se exempelvis AD 2014: 85, yrkesofficeraren som blev dömd för misshandel och ofredande av sina barn (arbetsgivaren hade saklig grund för uppsägning).

Hade Paolo Roberto varit anställd i en befattning med högt förtroendekapital (kanske chef eller arbetstagare som arbetar i verksamhet för att motverka prostitution) hade möjlighet funnits för skiljande från tjänsten. Hade han varit anställd som ”vem som helst, var som helst” hade det inte funnits någon arbetsrättslig grund för vidare åtgärder.

Det är sålunda en hög tröskel för att med arbets­rättsliga regler kunna avsluta en anställning på grund av olagliga och omoraliska handlingar på fritiden.

Innebär det sagda därmed att en arbetsgivare måste gilla läget? I teorin ja, men i praktiken sanno­likt nej. Den arbetsgivare som av ovanstående skäl vill avsluta anställningsrelationen trots att det inte finns arbetsrättslig grund måste försöka komma överens med arbetstagaren om att anställningen upphör, men då blir det ytterst frågan om vad arbetsgivaren är beredd att betala i en sådan uppgörelse (utköp).

Det kan sålunda bli kostsamt för arbets­givaren.

Georg Frick

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna